Jag är inte särskilt nervös idag, nej. Men kanske osärskilt nervös för små saker får mig att svänga totalt. Jag hittar till humanisten och stora hörsalen utan minsta problem. Livet känns bra. Dom har tjej- och killtoa. Livet känns surt. Jag blir erbjuden ett kaffekort i cafeterian. Livet känns självklart. Det sitter ett gäng snygga tjugofemåringar med kläder som ser ut att komma från monki fast mycket dyrare och pratar högt i mitten av rummet. Livet känns instabilt. Jag är i skrivandets stund sjukt osäker på om jag ska gå bort mot hörsalen eller inte, vill inte riskera att prata med gänget mer än nödvändigt.

Vi sitter fyra vänner runt ett bord på café berlin och utanför piskar regnet mot asfalten. Det är någonting om tomten och om mäns tre stadier i livet och jag tror ingen riktigt fattar poängen, eller jag tror alla fattar att det rimligtvis inte är någon poäng med skämt om mäns tre stadier i livet. Men ändå eller just därför och precis där exploderar hela livet. Vi skrattar så vi dör och sedan gråter och sedan får jag ont i magen men jag känner, jag känner mig så

fri.

Det känns som om ingenting någonsin kan ta oss mer.

På kvällen säger oscar att han inte har skrattat på riktigt på väldigt länge och då vet jag redan att det är höst och att någonting lite bättre har börjat.

Två stycken brottas i gräset. Dom skrattar och skriker och ramlar omkull och det är mycket, mycket vackert.

Spårvagnen luktar alltid lika mycket sprit och har alltid samma glättiga ton på lördagkvällarna. Jag känner mig alltid lika missanpassad. Det firar jag med vegburgare och mos på palles.

Vi sitter i fönstret, hon röker och jag gråter. Vi tittar ut på gatan som är mörk av brittsommar och på människor som går förbi och i fönstret mitt emot sitter en katt och tittar på oss. Någonstans där landar livet i mig och det går inte riktigt förklara men när jag blir tyst så tänker jag stilla: här är jag ju.

Jag längtar efter att sluta, jag känner det mer och mer.

Och så börjar det växa fram någonting annat också. En liten stolthet, en glädje, en styrka tror jag. Att jag kunde göra det här. Att det inte ens var så svårt, eller att det var det men att jag ändå kunde. Och plötsligt kan jag se: det var tågluffen i våras, det var mina förmiddagar på divanen i somras, det var alla människor som fanns där (när jag vågade släppa in dom) som sa att det gick. Och det gjorde det ju. Det gjorde ju det.

Man måste följa med i sina känslor för dom är inte konstanta, och man måste ta dom på allvar. Jag tror inte det är så läskigt som man tror. Kanske innan, men när man väl vågar lyssna:

då är det bara lättnad.

Och det måste jag komma ihåg. Andra saker som jag måste komma ihåg:

•Att arbetskamrater som jag inte riktigt trivs med är skäl nog (kanske det viktigaste skälet) att sluta på ett jobb, även om jobbet i sig är bra.

•Att folk som inte behandlar mig med det JAG definierar som respekt, inte har kommit i min väg för att jag ska få dom att tycka om mig och gå med mig, utan för att jag ska lära mig att gå förbi.

•Att jag ska försöka leva livet lite mer som om jag skulle bestämma nu hur jag vill leva för alltid.

•Att jag kan.

Mina kollegor tar det så bra att jag ska sluta. Men när jag ringer chefen och berättar så suckar han.

-Åh vad du är krånglig!

Jag skrattar lite men någonstans där kommer jag på att jag inte vet om han skojar eller menar allvar. En sekund senare slår det mig att han menar allvar, han skrattar inte tillbaka. Och det bästa, det allra finaste är: jag blir inte ens ledsen.

Krånglig.

Aldrig har någon sagt att jag är krånglig, för jag har aldrig gett någon anledning att tycka det. Jag har alltid varit så jävla lätt. Alltid smort banan för folk. Alltid format om mig och sagt det folk vill höra. Men nu säger min chef att jag är krånglig och jag kan absolut leva med det. Jag har till och med längtat efter att vara lite krånglig. Jag tar det som ett betyg på att jag faktiskt har satt ner foten i mitt eget liv.

Och nu jävlar ska jag klampa in och styra upp röran.

På onsdagen får jag mailet. På onsdagen får jag ångesten. Antagen, står det, och jag vet precis vad det betyder. En iskall blixt rakt genom mitt ömtåliga hjärta. För nu måste jag besluta.

Jag mår illa i panik - i en dag ungefär. Och i efterhand kan jag se att det är en dag då jag trots allt varit omhuldad av all världens kärlek. Vänner som sitter i mitt kök och säger det går det går det går. Mamma som skickar peppsms.

På morgonen tänker jag att jag inte vet. På kvällen tänker jag att jag vet men inte kan. På natten tänker jag att jag måste men vet inte hur. Men - på morgonen efter, på torsdagen.

Då tänker jag att jag ska. Så då gör jag det.

Då säger jag upp mig.

Emma jag vet inte om det är sunt men när du har det som svårast
orkar jag nästan inte leva mer.

Och när du genom allt mörker är hoppfull
känns det som om jag kan klara vad som helst.

Det är lite tråkigt det bara är att vara bra som räknas. Jag kollar igenom mina gamla texter och när jag upptäcker något bra tänker jag peppande: ja, jag ska nog skriva en bok, det är klart jag klarar det, den kommer bli grym. Och så läser jag något pinsamt dåligt och tänker: malin, gå och göm dig.

Och lite så är det ju. Det är klart, det är vad man är van vid sedan barnsben. Beröm för det bra och skam över det dåliga.

Jag önskar att hela jag någon gång ska få plats i mitt liv.

Kanske skulle jag ge ut en bok med bara dåliga texter och kalla den det jag övar på att inte skämmas över. Fast då skulle ingen ge ut den och man är tillbaka på ruta ett igen.

Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig något som tar mig någonstans.

Jag börjar misstänka att anledningen till att jag känner mig död inombords är att jag flyttade till london när jag var tjugo. Jag läser en bok som handlar om två femtonåringar; bästisar, uttråkade, fantiserande och framförallt längtande. Dom drömmer om london. I london ska allt bli vackert. När man är femton beror olyckan på att man sitter fängslad på en inskränkt skola i en tråkig småstad där alla är likadana utom man själv och reglerna är helt fucked up och det enda man har är sin längtan. Det man är i är så jävla litet och dit man ska, fantasin, världen, livet som ska börja är så enormt stort. Det finns ett hopp i det som är så starkt att det kan överleva nitton karga vintrar i dödande mörka småstäder.

När man är tjugotre finns en hopplöshet så stark att man knappt orkar överleva en soligt ledig eftermiddag i en sekelskifteslägenhet med kakelugn. Jag vet av erfarenhet att panikångestattacker inte är vackrare på carnaby street än vad dom är i busskuren på barkvägen. Inte heller är det mer glamoröst att slita ihjäl sig framför sexistiska, alkoholiserade gubbar i notting hill än vad det är i mariestad. Kärleken blir inte lättare, vardagen har inget guldskimmer runt sig och bakfyllan består inte av mindre panik. Däremot känner man hela tiden ett gnagande samvete för det här skulle ju vara livet. Nu, äntligen är jag ju här, har jag ju kommit ifrån, har jag ju alla möjligheter. Det är smärtsamt.

Inte heller hade jag kunnat strunta i att åka. Det var ju det jag ville. Bort till där allt var glamoröst och vackert och möjligt och storslaget och himlastormande. Det finns en paradox i det där: längtan är vacker och verkligheten mer ful, men för att kunna längta måste man en dag göra verklighet av det.

Jag tror det är den paradoxen som kallas vuxendomen.

Jag är ganska dålig på klockan. Inte digitala klockor, dom är jag bra på. Men oldschoolvarianter med visare. Allra värst är dom där inte alla siffrorna står utmärkta utan bara till exempel 3, 6, 9 och 12. Så idag gick jag runt i majorna i tron om att klockan var ett. Jag tänkte: tre timmar tills emma slutar. När jag kom hem efter butiksbesök, strosande och fikor var klockan... fortfarande ett. Jag insåg då att jag förut hade tittat snabbt och tänkt att ett snäpp innan mitten är ett. Ett snäpp innan mitten är elva. Hur jag hade kunnat tro att jag hade ätit frukost och sminkat mig i fyra timmar är fortfarande ett mysterium. Jag är ganska dålig på klockan. Och jag är heller inte speciellt bra på att ha koll på den. Men jag tjänade ju tåv timmar idag, så jag tackar och tar emot.

Ibland spyr jag på analys. Har det någonsin tagit mig någonstans? Jag blir så matt ibland, vill inte prata mer om allt som borde vara och om samhällets brister och hur man ska hantera allt i det här livet och det som ska komma sedan. Vill LEVA istället. Vill så gärna vara högst närvarande i mitt eget liv och känna varje liten känsla ut i tårna. Det är vad jag önskar mig. Jag kan gråta för att jag önskar mig det så förtvivlat mycket. Det är därför jag står så still. För att jag står kvar och analyserar.

Ibland tänker jag: fylla har fan tagit mig längre än analys.

Jag vet inte, men någonting i mig längtar efter att bara vara riktigt jävla lycklig.

Redan 08:50 kommer paniken över mig.

Jag vill ju hålla på något kul! Jag vill ju syssla med saker som inspirerar och roar och tillfredställer mig i mitt lilla liv. Jag vill inte vill inte vill inte hålla på med dumma människor, respektlösa beteenden och massa nonens.

Jag vill inte det.