Mina kollegor tar det så bra att jag ska sluta. Men när jag ringer chefen och berättar så suckar han.

-Åh vad du är krånglig!

Jag skrattar lite men någonstans där kommer jag på att jag inte vet om han skojar eller menar allvar. En sekund senare slår det mig att han menar allvar, han skrattar inte tillbaka. Och det bästa, det allra finaste är: jag blir inte ens ledsen.

Krånglig.

Aldrig har någon sagt att jag är krånglig, för jag har aldrig gett någon anledning att tycka det. Jag har alltid varit så jävla lätt. Alltid smort banan för folk. Alltid format om mig och sagt det folk vill höra. Men nu säger min chef att jag är krånglig och jag kan absolut leva med det. Jag har till och med längtat efter att vara lite krånglig. Jag tar det som ett betyg på att jag faktiskt har satt ner foten i mitt eget liv.

Och nu jävlar ska jag klampa in och styra upp röran.