Jag ser mig själv i ögonen och på ett sätt är det första gången det här livet. Jag är i slutändan en person som har svårt att visa känslor.

Trots vad de alltid sagt om mig.

Och vad alla har trott.

Frisyren är ung och ganska sprallig än men huden längst upp på kinderna ser sliten ut av åren, jag är äldre än jag minns mig. Tiden gör det med människor. Men, min blick, den är äntligen fast och lugn.

Jag kan sitta på café, jag kan ha förlorat allt. Jag kan vara gammal, jag kan vara ensam. Allting kan vara mörkt. Jag kan missa mina sista chanser och jag kan ha ingen att ringa. Jag håller mig i stolen och andas in höstluften när stormen kommer. Låt det rasa. Jag har varit förkrossad så länge.

Nu.

Kommer något.

Nu kommer sorgen.

Jag välkomnar den, jag vill hellre ha den, än rädslan, än ängslan, än oron, än känslan av att nästan ha någon men innerst inne veta att det egentligen inte är ens. Att det egentligen inte är mitt, liv. På riktigt. Än att känna sig ensam in sällskap men någon som borde tycka om att vara nära en.

Jag lyssnar på lorentz och tänker jag också,

dels:

JAG VILL INTE VA DEN DU TVEKAR PÅ
VARFÖR SKA JAG VARA DEN SOM DU TVEKAR PÅ?

och dels:

Jag vill leva.

Jag vill lära mig.

En dag, när jag är ännu äldre än den här, då kommer jag kanske kunna bryta ihop fritt. Jag ska blotta allt för er. I wanna feel what love is. Varje dag fram till den dagen, då ska jag öva på att visa vem jag faktiskt är.

Min blick ska vara en blick som håller kvar, jag ska aldrig mer vara en person om vilken man säger "hon är så trygg och bra på att prata om sina känslor". Aldrig mer. Ska jag vara den lögnen.

Nu kommer ni få se mig rasa.

Och det kommer vara ett jävla mörker. Alla som vill får gå nu. Men ni som vill vara hos mig, er ska jag vara lojal till den dagen jag dör. Jag kommer falla i intet nu. Men min blick, den ska vara fast och lugn. Och jag tror vi kommer att älska varandra starkare.