Den gemensamma världen går ideligen sönder. 

Jag älskar att få vara på universitetet. Jag älskar att få gå längst ner i något arkiv på biblioteket och följa bokstäverna på skyltarna fram till en dammig gammal bok utan titel på framsidan. Jag älskar att undersöka, att analysera. Jag älskar att tänka och att känna. Jag älskar att läsa teorier och tankar som andra människor tänkt, om varför världen är som den är och hur människan fungerar i den. Jag älskar känslan av att vara en del i ett sammanhang och i en tradition; på 70-talet gjorde man också det här, och på 60-talet, och på 50-talet. Jag förstår hur jag ska titta i böcker från 1800-talet, för det är på samma sätt som jag tittar i de nutida, och jag älskar känslan av att komma nära den som författaren var då, när den skrev. Jag älskar tanken på att den också var jag en gång. Någon som läste andra, tänkte, kände, och sedan skrev. Jag älskar att få vara i den här världen. Jag älskar det existensiella i det.

Den här känslan kan ett litet citat trigga igång ändå, och det är fint.

Jag får bara hålla hårt i den genom huvudvärk, stela axlar, skrikande barn över skype, tidsbrist, avsaknad av social kontakt, ett spinnande huvud och ett kaffebankande hjärta om nätterna.

Hur mår du?

Det är en liten fråga bara. Men det är så fint. Det är så fint med frågor. Jag tänker på det en lång stund. Hur mycket jag älskar frågor.

Det är så jävla fint när någon vill veta något om en. Frågor är också att inte anta saker, inte förhasta sig. Frågor är att inte måla upp bilder. Frågor gör att jag känner mig helt upprymd tänker du är inte intresserad av bilder du är intresserad av mig. Av mig. 

Jag älskar när folk frågar hur mår du istället för hur är det. Det är liksom svårare och kräver ett ärligare och modigare svar.

Sedan tänker jag också att jag är så easy. Det är så lätt att få mig. Det räcker att titta mig i ögonen, säga att man vill någonting som känns och som är på riktigt. Det räcker att fråga hur jag mår.

Men låt gå då, då är det väl så.

Förra söndagen skrev jag:

Bakar en sockerkaka och tänker på att gå ut och supa. Kanske på att

gå

ut

bara

Det är så dubbelt det här för å ena sidan tänkte jag "fan, jag vill ju bry mig om vilket överkast som ska ligga på sängen och så kommer några ord och då går inte det" men å andra sidan så finns det en helt ny sorts meningslöshet nu när det inte kommer.

Nu när det helt plötsligt är tomt mellan raderna.