Utandningen augusti. Det är likadant som varje år. Men kanske inte helt och hållet. Jag skulle inte säga att jag är ung längre. Men jag lever samma liv som förut, på ett ungefär. Jag vet vad jag borde men inte vad jag vill. Jag vet vad jag ska men inte hur. Och så kommer hösten.

Det värker i min kropp av längtan efter blöta, gula löv i staden under svarta kängor som tar mig till caféer under filtar som tar mig till tankar jag aldrig tänkt och en luft som går att andas. Det värker i mig av längtan efter alla klyschor som handlar om hösten. Jag vill att människor ska dra sig tillbaka i sina lådor och tända sina lampor. Jag vill att de ska vira in sig i stora tygstycken och gå arm i arm genom brinnande alléer och att de ska tänka att det här är på riktigt nu. Det här är inget jävla skämt. Det här är livet i all sin råhet. 

Det hösten och det pulserar under hela huden när jag tänker på det. Jag har hållit andan och nu, snart, alldeles strax så är det min tur att leva.