När jag var lite och martin var ännu mindre tyckte vi om att baka, som barn väl oftast gör. Jag brukade baka lite olika grejer men martin kom in i en period då han bara bakade kokostoppar. Hela tiden. Varje gång. Jag tyckte inte att det var en superbra idé då, men när jag kom att tänka på det idag blev jag så jävla sugen.

Så nu ska jag baka kokostoppar (första gången i mitt liv) och titta på film. Jag känner att en underbar kväll håller på att komma och sluta mig i sin famn. Jag har varit så sjukt trött hela dagen trots solskenspromenader och fina ansikten. Så kokostoppar och film, jag tror det kommer göra gott.

Vad har "hus på landet" "liten stuga" "hyra gård" och så vidare och så vidare och så vidare gemensamt? Ganska mycket i och för sig men nu tänkte jag just på mitt liv, vilket jag ofta gör. Jo: det det enda jag har googlat på idag. Jag vet inte. Jag tror inte att allt skulle bli så jävla idylliskt. Men så jävla överidylliskt är det väl inte mitt i stan heller?

Jo. Det är ju just det det är.

Mitt i den här stan.

Till och med: min mamma, min pappa, min lillebror och hanna är vad jag saknar här. Det som hindrar mig från att säga att jag har allt i den här stan

De jag älskar är ju mitt allt. Trots allt.

Men också detta: om det är det jag ska väga mot hela livet kommer aldrig någonting annat duga någonsin och jag kommer sitta på precis den här stolen med den här lilla grå dynan och knappra på dessa tangenter fram till den sista dagen i mitt liv.

Varför tänker man så mycket och testar så lite?

För att jag alltid väger det jag tänker på mot dom jag älskar. Och hur ska någonting någonsin kunna vinna då? Det finns det ingenting som kan.

Jag brukar ju säga att hur mycket man än älskar människor så kanske man ändå ibland kan behöva testa något annat. Att det inte behöver vara något dåligt eller fult. Att relationer kan klara och många gånger till och med må bra av det.

Jag vet inte om jag passar här. Ibland gör jag det, och jag vet att jag passar bättre här än på någon annan plats jag bott. Ändå kan det hända att jag tänker att jag skulle behöva testa någonting annat.

Men ensamhet skulle inte göra mig lyckligare, jag tror inte det. Lukten av djur och halm, tystnad, ett stort avstånd till den där tron att man måste vara någon, mindre informationsflöde och att skippa konsumtionshets skulle förmodligen det. Men inte ensamhet.

Så... jag hittade till exempel en herrgård med nio sovrum, fyra kakelugnar, massa trädgård och 137 kvadratmeter biyta "till verksamhet".

Men jag antar att man inte alltid kan ta med sig hela sitt liv. Jag tror jag måste lära mig det.

and once you asked me well what’s my biggest fear
that things would always remain so unclear
that one day i’d wake up all alone
with a big family and emptiness deep in my bones
that i would be so blinded, turn into fear
and that my fake laugh would suddenly sound sincere

Jag hänger här med Per och Ludvig. Dom är mina karaktärer jag har skapat till uppgiften och det känns ganska häftigt. Just nu sitter dom i min soffa och jag känner Ludvig ganska bra men Per lite sådär. Jag vet inte riktigt än vad jag ska göra med dom eller vad dom ska göra med varandra. Bara att jag har fullständig makt över två 28-åriga män och att det känns coolt.

Jag sitter och tänker på vad jag skulle säga på min brors bröllop och börjar gråta nästan direkt. Sedan tänker jag på hur han skulle känna och jag hoppas han är lycklig jag hoppas han är lycklig jag hoppas han är lycklig.

Sedan tänker jag på hur svårt det kan vara att komma under huden på människor man älskar och att det är konstigt egentligen.

Livet nu är stillsamt, och ändå känns det som att dagarna försvinner för fort. Varje kväll när klockan är 21.54 önskar att den vore sjutton. Jag vill oftast inte släppa dagen. Därför att jag oftast tycker om den. Jag känner ibland att jag har lust att göra något, men att det inte heller är bråttom. Det är två bra känslor. När man efter väldigt lång tid känner saker börja gro, då känns det som att livet bekräftar det man hoppades. Att kraft någon gång föds om man låter den - det är en utav mina finaste lärdomar. Nu vill jag att livet ska vara långt. Jag kommer ihåg hur jag sa att om det fanns en knapp som kunde avsluta mitt liv... Det här är ett officiellt tack till mig själv för att jag slutade leta efter den knappen. För att jag tillslut istället lärde mig, att det här livet är mitt.

Jag måste brygga svinstarkt kaffe med brännande varm mjölk. Jag måste koffeinera bort meningslösheten och koka bort kylan. Jag måste skriva.

Fast jag hatar att skriva när jag måste.

Nu kokar mjölken över.
Jag springer
men jag hinner inte.

Jag bryr mig inte så mycket heller, om jag ska vara ärlig.