Andreas säger: så länge du tror att du är galen så kan du vara helt säker på att du är frisk.

Jag försöker tänka på det. Och andas i fyrkant. 

Men jag måste ändå hoppa över alla sidor i ann heberleins bok där jag kan skymta ordet "död" under en snabb ögning, tillslut måste jag lägga bort den helt och hämta datorn till sängen, kanske sätta på något som pratar, ha tänt lampan, vad som helst som får det lilla i livet att komma tillbaka. 

Jag är nämligen ganska säker på att om det som kanske är på riktigt, det stora, får vara kvar för länge - då kommer det vara helt kört för mig.

På söndagen är det blött på gatorna och tyst i alla rum. Det finns en smärta i att livet går vidare hela tiden oavsett vad man gör. Jag skrev några rader om ensamhet men trodde att det kunde uppfattas fel (jag tycker det känns helt okej och kanske nästan lite nyttigt att känna ensamhet ibland) så jag tänker att jag kan ju tipsa om att börja använda menskopp istället.

•300 kronor - för ett helt liv.
•Inget uttorkande eller dåligt mot fittan (som typ tamponger ofta är och innehåller).
•Behöver inte bytas på många timmar.
•Aldrig mer behöva tänka på att köpa mensskydd.
•Inga använda tamponger och bindor som man måste göra sig av med.
•Ingen tjänar pengar på min mens.

Ska köpa när det bli låning.

Såhär är det: Jag vet att jag har tappat bort något, jag kan bara inte komma ihåg varför det spelar någon roll.

Jag sitter här med scrollkall högerhand och trycker på en finne som knappt finns nedanför kinden. Jag tänker att jag skulle behöva en sådan där kväll där jag lagar mat i typ trekvart (skitlänge för mig) och laddar ner en bra film. Gör saker lugnt. Alltså en sådan kväll som jag tar mig en gång på typ tusen veckor och tänker att jag skulle må bra av att ta mig... typ lite oftare.

Varför säger man förresten "jag får se" när man menar "jag får känna"?

Den här texten handlar egentligen inte om någonting annat än att jag har fixat så att det går att kommentera nu. Utan att vara inloggad, utan att vara bloggare, utan att vara någonting alls förutom människa och skrivkunnig. Inte för att låta som om jag sitter här och suktar efter gensvar och bekräftelse. Eller jo, kanske precis därför.

Och i samma veva kanske jag ska säga till er som läser eller vill läsa i fortsättningen, ni är väl typ... två. Uppåt fem en bra dag. Precis lagom alltså. Jo, att ni kanske kunde posta er mailadress i kommentarsfältet. Möjligen gör jag den här bloggen privat (meaning: er inkluderat) i framtiden. För första gången i mitt liv. Jag får se lite.

Och utöver döden:

Val.
Fast.
Katt.
Jobb.
Stuga.
Kurser.
Rädsla.
Pengar.
Program.
Förhållanden.

Måste nog baka bullar och lyssna på markus krunegård mot detta. Eller hur gör man?

Jag sitter och gråter till mats jonssons seriealbum mats kamp. Han berättar om när hans farmor ringde med beskedet att hans pappa hade cancer och jag bara gråter hejdlöst och upprepar: min pappa ska aldrig få cancer. Min mamma kommer leva för alltid. Min pappa kommer aldrig dö. Min mamma ska aldrig bli sjuk. Min pappa kommer alltid vara frisk och stark. Min mamma ska ha sin hälsa kvar i evigheten.

Får. inte. tänka. mer. på. det.

Ps, det jag gillar att läsa handlar ju nästan bara om mitt eget huvud så frågan är varför det skulle vara något dåligt att bara skriva om detsamma.

Jag känner mig som en riktig författare när jag måste googla dubbel råbandsknop för att få ihop min text. Att samla stoff är lika viktigt som själva skrivandet, ringer i mitt huvud från någonstans i kurslitteraturen, och jag får en känsla av att jag inte bara skriver om mitt eget huvud hela tiden.

Såhär är det att skriva för mig:

Ibland när jag skriver så känner jag: Shit! Det här är ju världens grej. Det är kul och spännande och jag har ALL makt här. Jag kan ju skapa vad som helst. Vad. som. helst. Jag kan säga allt som jag vill säga och ingen kan säga emot, eller, jag bestämmer vem som ska säga emot (i texten) och hur jag ska ge svar på tal på det. Och jag bestämmer hur det blir. Och jag lär mig massa och jag går utanför min bekvämlighetszon och jag utvecklas och stundtals blir det ganska bra.

Ibland när jag inte skriver tänker jag: Jag är för lat för att skriva. För bekväm. Jag gillar att ligga på divanen med min lillebrors yllefilt över mig och äta godis. Det är den jag är. Alla säger att man måste ha en sådan sjuk "go" för att kunna skriva, nästan snudd på vara manisk för att orka. Så är det inte för mig och det kanske inte gör mig så mycket heller. Jag trivs bra med mitt liv som liknöjd.

Ibland när jag SKA skriva däremot, det är då ångesten sätter in. Hjälp, vad fan har jag gett mig in på? Nu måste jag sätta mig ner och skriva det här. Jag är alltså tvungen, hjälp, hjälp, hjälp. Jag kan ju inte skriva? Jag har INGEN fantasi och kreativitet är bara något konstigt begrepp som jag har hört då och då, jag kan inte ens relatera till det. Och inte fan har jag någon stark kämparglöd heller. Eller någon vilja. Eller något syfte. Vad håller jag på med egentligen? Jag måste klippa mig och skaffa ett jobb.

Och den här kursen, den tar mig på en ny resa genom den här cykeln för varje uppgift. Jag vill bara säga det nu och jag tänker att jag kanske kan komma ihåg att gå in och läsa det här lagom till ska-fasen sätter in nästa gång. Att det inte är så farligt och att det oftast är ganska kul.

Att det är inte är tvång, att det är motsatsen till tvång: det är frihet.