Jag försöker verkligen plugga. Jag analyserar ordklass på typ tolv ord. Skriver adverb på tio. Ni vet väl att om man är osäker på vilken ordklasstillhörighet ett ord har, är det allt som oftast ett adverb? Jag biter på mina nagelband och önskar att det fanns en plats som allt som oftast var rätt för alla känslor man är osäker på tillhörigheten till. Sedan ringer pappa.

I två timmar.

Bland annat säger han att han kanske skulle ha blivit bra på det han gör om han hade kämpat, flyttat, slagits, valt annat. Att det inte går att göra något åt men känns lite sorgligt. Och jag tänker bara att så kommer jag aldrig känna, i alla fall.

Det är inte det som är min semantiska tolkning av sorgligt.

Städat. Och tänkt på psykvården. Vill döda någon.

Fick en klump i magen, tar tillbaka allt om walt.

Läser på wikipedia att walt disney blev brutalt misshandlad av sin pappa genom hela sin barndom. Att han älskade att teckna och gjorde detta i smyg med en kolbit för att pappan tyckte att teckning var opassande. Att han vid sexton års ålder skaffade falskleg för att anmäla sig frivillig som ambulansförare för röda korset i frankrike under första världskriget.

Dessutom dog han i lungcancer på 60-talet, så det här med dränkning skulle inte ha varit ett alternativ även om jag inte hade tagit tillbaka allt jag sagt.

Det enda dagens föreläsning går ut på är att desperat försöka hitta ett sätt att luta sig på för att kunna sova utan att det märks. Det lyckas inte.

Jag har knappt pluggat alls. Är helt lost bland agentadverbial och supradentala frikativor.

Jag vill sticka mig på ett finger och sova bland rosendoft i hundra år. Jag vill ha en tydlig antagonist. Jag vill bli räddad. Jag vill leva lyckligt i alla mina dagar.

Men mest av allt vill jag nog att walt disney ska gå och dränka sig.

Jag undrar ibland bara, from time to time, om du har glömt hur mycket ihop vi var. Sedan tittar jag på foton på dig och tänker på saker som du sa.

Och så inser jag att jag har gjort det.

Lyssnar på kent, igen! Vad är det som har hänt? Typ ingenting dom senaste tio åren här verkar det som. Det är ju fortfarande texter som skär sönder den luft man febrilt försöker dra ner i lungorna.

En dröm för dig
en dröm för oss som längtar, efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mig
en lögn för oss som väntar, på svaret som ni aldrig kommer få

Fast jo, någonting har hänt.

Förresten, en tanke på min och Linneas guilty-pleasure-diskussion igår: Kent är guilty på riktigt. Därför att dom inte är tillräckligt dåliga för att vara "så dåliga att dom nästan blir bra". Och för att folk som lyssnar på dom är fjorton, svårmodiga.
 
Men jag bryr mig inte längre. Det har hänt. Nu får vem som helst bläddra igenom min ipod, jag tycker det är helt okej att jag inte spelar fotboll på fritiden och min nuvarande garderob har inte ens några dörrar. Folk får titta på vad jag tycker om. Det är helt okej. Det känns inte. Sådant rev sönder min mage innifrån förr i tiden. Min smak, att visa upp den. Nu skiter jag i det.

Nu kräver jag bara av mig själv att jag ska vara någon som ALLA älskar för den hon är.

I vår kurslitteratur läser jag om antonymer, till exempel. Det betyder ungefär motsatsord. Det finns tre typer av antonymer. En som jag inte kommer ihåg. En som beskriver två ytterligheter på en graderad skala, till exempel lätt-svår och varm-kall. Att något inte är varmt betyder inte nödvändigtvis att det är kallt och det finns minst en miljon saker mellan begreppen varm och kall. Och så en typ av antonymer som beskriver absoluta motsatser i ett antingen-eller-förhållande, till exempel död-levande och kvinna-man. Att något inte är det ena betyder att det är det andra. Det finns ingenting emellan. Det finns ingen skala. Bara antingen eller.

Det står så. Det är helt säkert. Trots kårens löfte om att all undervisning ska bygga på relevant forskning, trots göteborgs universitets genuspolicy, trots tvåtusenfuckingelva och trots att det är vår studierektor ingegerd enström som skrivit boken så står det så. Att skillnaderna mellan att vara man och att vara kvinna, är lika stora som skillnaderna mellan att vara död och att vara levande.

Och jo, när jag tänker efter känner jag mig faktiskt lite död inombords.