Kvällarna mörknar och luften klarnar. Löven blir gula, röda, tappar greppet och faller till marken.

Livet här har gått på så som man vet att det gör. Jag tog mig igenom dagarna här, veckorna bar mig med sig. Det blev ett år, och jag satt kvar i fåtöljen vid fönstret. Nu tänder jag lamporna igen.

Jag har börjat älska en ny människa. Jag har också tappat bort någon jag älskade. Jag älskar, lika starkt nu, men måste inordna kärleken på nya sätt. Allting har blivit något annat. På gott, och på ont. Jag gråter av sorg och jag gråter av lycka.

På ett sätt har jag glömt hur allting var. Jag har glömt hur det var självklart att det som betydde något fanns här, och hur det var när det inte hade blivit självklart att det som betyder något finns här.

Jag är rädd att vi glömmer, glömmer allt. Så vi glömmer att vi älskade varann.

Jag är rädd hela tiden.

Mitt i natten vaknar och inser att någon gång kommer jag inte att vakna mer, allt det här ska jag förlora. Ingenting är mitt.

Jag fryser till is utanför Willys, jag tänker att varje steg jag tar kan bli mitt allra sista.

Samtidigt mörknar kvällarna, som alla andra år. Nya lägenheter, samma lägenheter. Samtidigt faller löven igen. Det finns en tröst i det men den är temporär. Det finns en känsla i det av att tiden är cyklisk men den är en lögn. Den är en lögn för att livet är linjärt och det finns bara ett håll att gå åt och jag vill inte gå dit men jag har inga val. Jag vill köpa lögnen men jag kan inte.

Jag tänder lamporna igen och jag vill vara kvar i cirklarna. Och, just precis nu så får jag ju det. Jag vet att jag bara får ett begränsat antal varv i den här karusellen. Varje varv gör att jag ser på samma plats på ett lite annorlunda sätt och även när det är som fulast så vill jag åka igen för jag vill känna tårarna på kinden i blåsten och krampen i hjärtat över utsikten och känslan av att falla och av att resa sig igen.

Det är så märkligt, för trots all melankoli, trots alla katastrofer, trots det som gör så ont,

så vill jag bara fortsätta.

När kvällarna mörknar vill jag stå i mörkret, när luften klarnar vill jag fylla kroppen med den. När löven byter färg vill jag se, när de tappar greppet vill jag bada i dem, falla med dem, finnas. Jag vill finnas.

För allt jag fått och för det jag förlorat som jag vill få igen och för det jag fortfarande har,

vill jag finnas.