Jag längtar efter att sluta, jag känner det mer och mer.

Och så börjar det växa fram någonting annat också. En liten stolthet, en glädje, en styrka tror jag. Att jag kunde göra det här. Att det inte ens var så svårt, eller att det var det men att jag ändå kunde. Och plötsligt kan jag se: det var tågluffen i våras, det var mina förmiddagar på divanen i somras, det var alla människor som fanns där (när jag vågade släppa in dom) som sa att det gick. Och det gjorde det ju. Det gjorde ju det.

Man måste följa med i sina känslor för dom är inte konstanta, och man måste ta dom på allvar. Jag tror inte det är så läskigt som man tror. Kanske innan, men när man väl vågar lyssna:

då är det bara lättnad.

Och det måste jag komma ihåg. Andra saker som jag måste komma ihåg:

•Att arbetskamrater som jag inte riktigt trivs med är skäl nog (kanske det viktigaste skälet) att sluta på ett jobb, även om jobbet i sig är bra.

•Att folk som inte behandlar mig med det JAG definierar som respekt, inte har kommit i min väg för att jag ska få dom att tycka om mig och gå med mig, utan för att jag ska lära mig att gå förbi.

•Att jag ska försöka leva livet lite mer som om jag skulle bestämma nu hur jag vill leva för alltid.

•Att jag kan.