Det finns ingen plats för de högt flygande orden, de frisläppta, de obegripliga orden. För de förstorande, svårfångade orden.

Allt som finns är en skärm och en kontorstol. Det finns tydliga svar på frågor och mitt huvud spränger och mina höfter värker.

Jag skrattar men sedan går jag hem och gråter

inte.

För jag orkar inte gråta.

Det är en farlig utveckling att upptäcka att man inte orkar gråta.

Vem ska guida en om inte gråten? Vad ska få en att leva om inte orden?