Jag mailar min före detta chef och ljuger lite om en kvarglömd mobil samt talar lite sanning om en kraschad mobil. Jag får till svar att han undrar om jag vill jobba lite.

Det vill jag för mitt liv inte.

Så då sträcker jag på ryggen. Kanske är jag kaxig bara över mail men det spelar ingen roll för min frigörelse är min frigörelse. Jag skriver: nej, det vill jag inte, jag har mer än nog med skolan och jag vill koncentrera mig på det. Hoppas det löser sig ändå. Och det är ju bara så det är, det finns absolut ingenting mer att säga. Jag menar, det finns ju en miljon saker jag skulle kunna ha sagt om att jag är ledsen och kanske bara inte just nu och hör gärna av dig igen och slickeslickeslick. Men nej. Jag gör inte det.

Jag säger nej. Och så är det bra med det.

När han svarar att han löser det och att han bara ville kolla med mig och inte alls låter så stor och farlig som jag ibland fått för mig att han är, då vet jag:

Jag är fri att gå nu. Och det är min egen förtjänst.

Efter bokmässan och min bokusbeställning har jag så mycket böcker och seriealbum att jag blir tossig.

Kan. bara. inte. läsa. sociolingvistik. Inte när liv strömqvist ligger bredvid mig.

Måste fly till ett fik. Måste fly från liv, lina neidestam, elin grelson och isabella nilsson. Jag ska endast ta med eva sundgren, hon är nog inte så dum att fika med ändå. Lite språk och kön till kaffet.

Emma går i jacka och klackskor hela jävla förfesten.

Cet automne, je devrais peut apprendre le français.

Ibland på en sekund drabbas jag av en sorg som är så stor att den knappt går att bära. Jag borde göra rent datorn från all havremjölk jag spillt.

På natten varvar jag mellan att sitta klarvaken på toaletten, och drömma olika mardrömmar. Först säger viktor att min mormor ska mörda mig och när jag träffar henne är hon mycket friskare än i verkligheten. Och mycket läskigare. Sedan måste jag och min bror göra slut för att han har träffat en annan.

Stelheten i min kropp nu kan endast botas med ostmackor, te och ännu en dag då jag slipper gå till jobbet. Tur att jag har alla tre.

Vi flanerar runt, så som vi gör ibland. Pratar om en gammal vän till oss båda men mest till honom. Det kan vara en felaktig analys, säger jag appropå någonting. Men är han inte ganska lik sin bror i det, det känns som om dom båda pratar mycket om sin pappa på fyllan. Nykter också, svarar han, mycket. Ja, säger jag. Det förstår jag ju att han gör med dig som känner honom så väl. Men det gör han inte riktigt med mig. Han tänker efter lite och säger: nej det gör han nog inte med vem som helst.

Kvällen blir lite kallare. Det är blått, nästan svart ute. Katja, som vi just fått höra att hon heter, biter tag i mina ögonfransar. Men hans blick är varm när han stannar mig mitt i gatan. Jag menade ju inte så, säger den. Jag säger: vad är jag då?

Malin du är... vad heter motsatsen till vem som helst?

Det är jag som går en kurs i svenska språket. Jag har en relativt stor dos nördig ord- och fraskunskap lagrad i huvudet. Kanske är det jag som borde veta det.

Det gör jag förstås inte. Men jag ler.

Lyssnar skithögt på sanningsdan med säkert och raderar folk från min vännerlista på facebook. Rensandets höst har härmed officiellt inletts. Jag skriker med och känner att jag har makten över mitt eget liv. Klick. Klick. Klick.

Hej gamla klasskamrat till mig, nej jag vill inte gå på återträff och återträffa dig.

En tanke till om vuxenhet: kanske handlar det om ett sätt att vara och leva sitt liv i relation till sina egna föräldrar. Men är den som inte har några föräldrar eller inte upplever sig ha speciellt bra kontakt med dom, redan vuxen från början?

Är det då lättare för äldstasyskon att bli vuxna därför att dom upplever sig ha haft "mindre föräldrar" i sitt liv än yngre syskon?

Jag har många gånger önskat att någon fattade att jag faktiskt inte klarar allting själv.

Det kommer ett brev. Hon skriver några förströdda ord om allting sedan sist. Jag hade nästan glömt bort gråtfesten på tåget från tyskland, men när hon skriver att sorgligheter kan vara så vackra så minns jag. Sorgligheter kan vara vackra. Men ofta är dom bara förjävla fula. Sedan är orden blytunga och handlar om skam och fula tapeter men egentligen ingenting om sex. Egentligen ingenting om sex men om hur någonting tyst går sönder.

Jag sitter i mitt fönster och mitt hjärta väger så mycket att det tynger sig ner i magsäcken. Mitt emot går människor i sina fönster. Tre rader på ena hållet, tolv på andra. Är det trettiosex? Jag tänker fast jag inte vill: bakom varannat fönster bor någon som blivit våldtagen. Om vi har tur finns det en i mittersta lägenheten i tredje fönstret från vänster som skulle säga att det var just så det var.

Blåsiga dagar som denna är man glad att man har ett par raggsockor, en stor mammastickad tröja och inte alltför högt över trösklarna i sin lägenhet.

Stirrar mig själv rakt i ögonen för att få några svar. Du är en liten kämpe, tänker jag och känner en sorts respekt inför mig själv, men vem är du? Det är allvar, jag vill veta. Vad har du varit och vad fick du aldrig vara? Jag känner inte riktigt igen mig i väggspegeln i det där vardagsrummet, eller så är det för att jag har tittat för länge. Mina ögon bränns. Stilla, gråter jag.

I hur många mörka avgrunder har du varit utan att jag var där bredvid dig?

Jag vill bara gråta ut all kola ur mitt huvud. Min kropp sitter still och skiter i att lyssna på mig. Jag orkar inte åka och jobba. Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag förut lyckades överleva tanken på fem långa månader till. Någonstans förstår jag ju att den här känslan är irrationell, men alla "det är bara idag", "sex ynka små timmar till" och "jag är snart där" som jag tänker, lyckas ändå inte sudda ut känslan av att det sista steget ut ur det här är enormt.

Döden är inte prio ett just nu.

Vuxenhet för mig har aldrig varit räkningar. Bara på skoj i så fall, någon enstaka gång. Vuxenhet har aldrig varit möbler på ikea eller tidiga mornar på grund av ett jobb som inte heller har varit vuxenhet. Lika lite har det varit varma jackor, att prata barnnamn, att nöja sig med ett glas vin. Eller lite kanske, lite har det varit det. Men det har aldrig varit det viktigaste.

Jag har sagt att det bästa jag gjort är att bli vuxen.

Mycket tänker jag på det idag när jag går hem genom kvällsmörkret och tittar in i folks fönster. Varför jag har sagt det. Och en sak slår mig: vuxenhet har framförallt aldrig någonsin varit tråkighet för mig.

Vuxenhet för mig är: att få välja själv utan att vara tvungen att stå till svars för någon. Att få höra sig själv säga högt vad man tycker och vad man känner. Oavsett vem som lyssnar. Att sakta börja definiera sig efter det, istället för efter vad ens föräldrar, ens lärare, ens kompisar och killarna i ens omgivning tycker och känner. Att någonstans långt inuti veta att det är möjligt, även om det är svårt, därför att jag är vuxen nu.

Det gör överhuvudtaget inte livet tråkigare. Det gör mig modig och lite hoppfull.