Det är någonting sorgligt över hela den här dagen men hur jag än försöker så når jag inte riktigt in till mig själv. Först tänker jag kaffebristen sedan tänker jag tystheten sedan tänker jag pluggstressen sedan tänker jag ölen sedan tänker jag framtiden sedan tänker jag bristen på öl sedan tänker jag "är du fortfarande arg" med annika norlin. Sedan tänker jag inte mer på det. Då är dagen slut för länge sedan.

Om jag skulle skriva en bok.

Så skulle det förmodligen vara för att det anses som det absolut största man kan göra med sitt skrivande. Och med det sagt, så skulle den handla om storartade känslor som legat gömda väldigt länge. Saker som skulle vända hela världen upp och ner. Folk skulle kräkas och jubla och gråta. Livsavgörande ögonblick skulle följa på känslan av boken jag skulle skriva.

Den skulle vara eftertraktad bland förlagen, förstås, och man skulle vilja kategorisera den som nytänkande feministisk samtidslitteratur. När den första journalisten skulle göra sitt reportage om mig skulle hon fråga varför jag inte gick med på det. Och då skulle jag svara:

För mig finns ingen kategori som heter feministisk. Märker man inte ut något bara när det avviker från det som är självklart? Jag tycker att ANTIFEMINISTISK skulle vara en kategori. Då hade man haft en bra stämpel att sätta på alla böcker som bygger på bilden av vår värld som indelad i två absoluta läger. Folk skulle ju i alla fall kunna få en varning.

Sedan skulle det nog inte bli någon uppföljare, jag skulle ha sagt mitt.

Himlen har någon overkligt intensiv blå färg, folk fyller år och brittsommaren strålar.

Men jag. Jag flyttar min värkande kropp ur sängen och äter bara ipren till frukost. På väg till hållplatsen känns det som om jag inte lever i den här världen. Jag ser fortfarande, hör fortfarande, känner vinden i ansiktet. Men jag är inte där. Jag skrattar mig igenom hela föreläsningen. Kan liksom inte sluta, fast jag vet att det är elakt, fast jag fattar själv att jag beter mig som en pubbeunge. Allt är bara så absurt. Vad är predikatet i den här meningen, ringer det ingen klocka?! Det ringer så många klockor överallt att jag inte hör mina egna tankar längre, viskar jag och sedan sitter jag och mattias och fnissar resten av föreläsningen. Jag har slutat lyssna sedan jag kom dit och ritar av proffessor lars-gunnar i mitt prickiga block istället. Hemma berättar viktor att jag haft panik under natten, men jag minns ingenting. Det är också konstigt för det gör jag nästan alltid. Men jag känner det. Det måste vara så. Det molar överallt och jag sitter och lyssnar på gamla kentlåtar. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag är vaken eller om jag sover. Jag håller förmodligen på att bli galen.


Men på riktigt, jag vill verkligen ta hand om mig själv. Jag ska svepa in mig i en filt när det allt gungar såhär. Jag ska vagga mig själv och jag ska sova i hundra år om det behövs. Jag vet att det kommer en dag då jag kan tänka klarare. Och jag ska fixa saker och ting när jag orkar. Jag ska hålla kvar mina fötter på jorden.

It takes a fool to remain sane.

Jag vet ju så väl: det är precis det här jag har längtat efter.

Att diskutera tills huvudet bultar. Människor som ger mig andra perspektiv. Information som flödar in under huden. Att vrida och vända tills hela världen är in och ut. Hörsalar som till och med luktar kunskap.

Mitt inre som luktar uppgivenhen.

Emma säger till mig att om man stirrar upp i rymden så kan man faktiskt inte lura sig längre att marken är ner och himlen är upp. Faktum är att jorden är rund och vi sitter fast i den på grund av dragningskraften. Vad spelar det då för roll att jag har fötterna på jorden i mitt cv? Om dragningskraften upphör så ramlar jag ut.

Vad spelar det då för roll att jag är bra på kritiskt tänkande i mitt cv? Om min enda lilla grundläggande känsla av vad som är jag, vad som är rätt, vad som är fel, vad jag står för, vad jag tror på, upphör(eller sakta luckras upp och förintas) - då ramlar jag ut.

Då kan jag stå där med fötterna på jorden mitt i mitt kritiska tänkande på humanistiska fackulteten. Jag kommer ändå falla ut i rymden. Och vad händer där? Blir jag galen? Dör jag i syrebrist? Väljer jag att istället bli en frälst mamma som låter pojkar vara pojkar, shoppar upp min heltidslön på överflöd av snygga kläder, bejakar min man som jag håller ihop med livet ut trots att det är märkligt tyst hemma?

Universitetet. Jag vet att det är precis det här jag har längtat efter. Men jag klarar det sämre än jag väntat mig.

Fast någonstans har jag ändå den lilla gnagande känslan av att jag hade kunnat göra det så mycket bättre om jag hade sluppit att deala med smalhetsprat, parsamhetspress, karriärval, statuskläder, resenormer, festfyllaförväntningar och jeansreklamer samtidigt.

Därför måste jag i alla fall gå in på blocket och titta på stugor.

Kaffekoppar, kurslitteratur och kastanjer. Jag tror att det är precis så livet ska levas.

Det finns ändå någon slags värme i botten av min arma mage. I små, utvalda stunder. Ibland på kanske en spårvagn i oktober när luften är mjuk och det regnar röda löv över vasaallén. När jag går igenom alla mina människor i huvudet en och en. När jag flyttar undan en metro från stolen och blundar i huvudvärk. När jag klubbas av hur jävla bra jag har det.

Jag är så låg. Det kan väl egentligen bara finnas två anledningar. Antingen är det för att jag inte har druckit kaffe på typ två dygn, det bara blev så. Eller så är det för att livet är så jävla svårt.