Bara i någon slags ironisk desperation över dagens samhälle sitter jag och kollar på google maps på iphonen, på färdbeskrivningar, och knappar in: från nuvarande plats till lyckan. Mest på skoj. Förväntar mig ett: inga resultat matchar med din sökning. Istället kommer det upp en enda träff som ligger 8,2 kilometer härifrån. Det tar bara en timme och fyrtiotre minuter att ta sig dit. Lyckan finns tydligen på hisingen. Ibland är livet lättare än man tror.

Jag får bevittna mycket genom mitt fönster. Soffan med divanen står precis under fönstret ut mot gatan och fiket på andra sidan, det är helt perfekt. Mitt fönster är som en hemlig skyttegrav, fast jag använder den bara till spaning. Även om vi bor på understa våning så är den tillräckligt upphöjd för att förbipasserande inte direkt ska se in. Ut ser man perfekt.

Här sitter jag alltså denna förmiddag. Det är en utav mina favoritsysslor. Inga måsten, bara massa kaffe och podcasts och böcker. Så händer något ytterst befriande, jag ska ge mig på att försöka förklara:

Morgonen är svettig och klibbig. Sådant jag hatar. Solen skiner och man kan inte andas. Min begynnande förkylning känns mer uppkörd än vad den egentligen är. Människor sitter på fikets uteservering och har det bra, och det är i och för sig ganska fint. Men vad som är ännu finare, är när himlen plötsligt släcks och regnet spottas ut. Det går så fort och jag sitter och tittar på mänskligheten som är precis som djur. Från strålande sol till spöregn och alla liksom bara försvinner åt olika håll. På max fem sekunder går uteserveringen från full till tom. Och alla välkammade, alla piffade, alla uppsminkade, alla pressveckade, alla creddigt klädda, hela det i allmänhet utseendebesatta folket bryts ner innan någon hinner blinka. Plötsligt faller alla skal och kvar finns ett gäng tilltuffsade blöta människor. Som ändå ler mot varandra i något slags samförstånd. Jag sitter i min skyttegrav och jag tycker det hela är så vackert. Plötsligt står det klart för mig att det vi kämpar timmar med dagligen, har naturen kraften att bryta ner på en sekund. På något skevt sätt blir jag trygg av den tanken.

Jag har börjat fundera. Det här med människor, det här med ungdomar och barn, det här med så kallat socialt arbete... vad fan? Om man ska försöka tolka mig utifrån dom kurser jag sökt (med för sen anmälan) till hösten så kom det ett mail:

Höstterminen 2011

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. Läsa, skriva och berätta, 30hp Dagtid
 
2. Svenska språket grundkurs, 30hp Dagtid

3. Kreativt skrivande, 30hp Blandade tider

4. Kurspaket: Socialpsykologins grunder, 30hp Dagtid

5. Kultur och identitet i dagens värld, 15hp Dagtid

6. Socialantropologi I, 30hp Dagtid

7. Ungdomstiden - identitet och livsvillkor, 7,5hp Dagtid

8. Fritidsvetenskap 1, 30hp Dagtid

Om man ska vara så krass, så är det ganska tydligt. Jag kanske inte har någon lust att jobba med ungdomar eller människor över huvud taget just nu. Och även om jag har en liten lust så ligger den just nu på 4:e, 5:e, 6:e, 7:e och 8:e plats. Jag hade inte tänkt på det så innan jag fick mailet för jag gjorde anmälan så snabbt och ogenomtänkt. Sedan ändrade jag anmälan och la till kurser och då var det ett ganska otydligt system när man skulle ändra inbördes ordning. Det var nu det slog mig. Jag kanske ska hålla på med någonting helt annat.

Känslan av att ha ett enochenhalvliterspaket mellanmjölk i kylen och en förmiddag utan planer och inte skrämmas av den tanken. Att veta att jag kan brygga en hel kanna kaffe och dricka precis hur många koppar jag vill för mjölken räcker och tiden, för en gångs skull räcker den också. Att lyssna på timbuktus sommarprat, och sedan på underbara claras, på emmas rekommendation. Att ligga på divanen i raggsockar för att mina fötter är kalla. Att våga ta in känslor och orka tänka tankar. Att gråta när jason berättar om hur hans vän dog i en bilolycka, eller när clara berättar om hennes mammas cancer. Att le när honfilosoferar runt lugn och kärlek. Att fundera när hon pratar om kristendom och tro. Känslan av att jag hinner samla ihop mig själv. Allt ackomanjerat av bob dylans fantastiskt gnälliga röst. Det är då det är någonting värt. Det är den känslan som ändå säger mig att det kommer gå.

Jag går bakåt tjugotre år och hundrafyrtiofyra dagar i kalendern. Jag vill veta vilken veckodag jag föddes, i hopp om att det ska säga mig något stort och viktigt om mig själv. Jag bläddrar och bläddrar i iphonen, jag räknar febrilt.

Den sjunde mars nittonhundraåttioåtta. Klockan var typ halv tolv på förmiddagen. Det var en lördag.

När lillan kom till jorden, det var i mars och förmodligen var det ingenting som gol förutom möjligen min stackars mamma i smärta (det var hennes första barn och hon låg hemma och tänkte att det ska säkert göra ännu ännu ondare innan man ringer någon eller åker in någonstans). Säkert var det snöslask också. Det brukar vara det, fast jag alltid tänker att jag fyller år på våren och att det ska ha börjat smälta och skina. Det var den sjunde mars och det var en lördag

Jag bläddrar, och jag förväntar mig någon slags aha-känsla. Något att känna igen. En bit som faller på plats. Har jag nämnt att jag desperat försöker hitta mig själv? Att varje liten ledtråd kan vara av största vikt?

Så visar det sig vara en lördag, och jag vet inte hur jag ska tolka det. På något sätt känns det som att en sliten tisdag hade stämt bättre. Eller jag hade nog väntat mig en sådan. Men det var en lördag.

Och jag gillar ju lördagar, i och för sig. Detektivarbetet fortsätter.

När jag var liten visade min pappa mig hur man kunde rita allting som fanns runt en stol men inte själva stolen, och på så sätt ändå skapa en stol. Det skulle han aldrig ha gjort för femton år senare är jag fortfarande bäst i hela jävla världen på att skapa mig själv utefter det som fattas i ett sammanhang. Jag läser av tomrummet - och jag blir det. Det är skrämmande lätt.

Vad han aldrig visade mig var hur det blir om man plockar bort sakerna runt stolen. Pappa, du glömde säkert, jag är inte arg. Men du skulle ha visat mig att när man sedan suddar mattan, bordet, väggen, tavlan, lampan, sängen och golvet - då tynar lilla stolen också bort.

Där jag satt i min ensamhet och helt plötsligt var ingen alls tvingades jag inse det på egen hand.

Det finns nästan ingenting jag önskar mer än att jag en dag också ska lära mig hur man drar några konturer runt stolen. Inte där den får plats eller hur den passar med sakerna runt om. Utan utefter vad stolen är och behöver vara för att faktiskt fungera som stol.

På torsdagen åker jag och anna ut till havet. Hon räddar mig. Ibland behöver jag någon som säger till mig att gå ut ur lägenheten inte måste vara synonymt med att åka till stan som blir synonymt med att gå i affärer som blir synonymt med att granska snygga människor som blir synonymt med att fundera på hur jag ska ändra mig som blir synonymt med att handla massa saker som blir synonymt med... en känsla av bara olycklighet.

Vid havet läker jag lite. Det är människor där också och dom är också snygga, men dom tömmer mig inte på energi. Det är lugnt på saltholmen och man slipper svettas. Annas varma ord och havets kalla vågor gör att jag någonstans hittar en liten flik att dra mig tillbaka till mig själv i. Smärtan i axeln som jag gått runt och dragit på avtar, pressen känns mindre hård.

Livet känns inte lika farligt.

Jag måste gå ifrån datorn. Mitt huvud sprängs. Jag har suttit här i timmar. Ska jag brygga kaffe?

Jag läser nästan halva käbi lareteis bok och kan inte komma undan känslan av att ingmar bergman var ett svin. Säkert med många sidor, men fortfarande: svin. Igår på jobbet sa min kollega att han blev tillsammans med sin fru för att han var trött på att härja runt. Han berättade om hur han satt i häktet och tänkte: vad ska jag göra av mitt liv? Och sedan blev det som det blev. Barn vid tjugoett. Kvävd vid tjugonio.

Överlag har jag extremt svårt för män som ser sig själva som stackare, och kvinnor som en räddning över till det goda livet. I synnerhet framgångsrika män.

Äntligen kan jag vara hur jag vill utan att någon bryr sig. Jag firar semesterveckans första dag med att måla naglarna. Varannan röd, varannan rosa.

Nu råkar det ju vara så att jag vet att jag vill någonstans. Kanske inte nödvändigtvis rent fysiskt. Men någonstans. Jag tror det är en bra början, men det har jag trott jävligt länge nu. Jag går liksom runt och väntar på att början ska ta slut.

I oslo spränger dom regeringshus och i göteborg går jag runt och undrar vem jag vill vara.

Om man är vad man konsumerar ska jag börja lägga mina pengar på endast kaffe och böcker, tänker jag och känner mig intelektuell där jag går på järntorget med "vad hände med all kärlek?" under armen och koffeinrus ut i fingerspetsarna. Det stämmer bättre med den jag vill vara än vad översvällande garderober gör. Allt handlar ju om att jag inte vet vem jag är, men fan, jag har inte hittat svaret bland klänningar i olika skärningar heller.

En skrämmande tanke: kläderna jag äger skulle sannolikt kunna räcka ett helt liv.

(sekunden efter detta går jag in på emmaus secondhandbutik och glömmer verkligheten för en liten kort stund)