Att vänta en hel minut på att det börjar. Det går inte, jag kan inte det. Måste flytta fram direkt.

Ett ledset piano och en röst som skälver desperat.

"Jag har stannat hemma ända sen du drog, utan dig rasar min värld ihop"

Jag har inga känslor alls för Stockholm. Men jag vet ju vad det är att känna sig liten.

Det är som att jag inte hinner. Jag måste börja om igen hela tiden. Spela igen. Spela igen. 00:54. Jag hinner önska att jag kunde lära mig att spela det där själv, men jag hinner inte komma ner i djupet i mig själv. Inte tillräckligt långt.

Jag vet inte, tiden går väl.
Jag vet inte, det går väl inte hur länge som helst att leva på ett rus.
Jag vet inte, man börjar väl glömma.
Jag vet inte, man börjar väl komma ihåg. Vad som var viktigt egentligen.
Jag vet inte, man hittar väl tillbaka.
Men jag vet inte, till sig själv?
Jag vet inte, är det här jag?

Inga tårar på hela året.

Jag försöker med andra låtar, vet att jag har det inom mig idag. Tänker någonstans att det vore bra för mig att gråta igen. Det är inte helt klart varför jag tänker så men det gör jag i alla fall. Kanske vill jag bara känna igen mig själv. Och det börjar jag göra nu.

Men jag kan inte riktigt avgöra om jag gillar det eller inte.

Fuck.

Det går en natt.

Och så plötsligt vill jag bara skrika att alla ska glömma allting jag sagt. Kasta ut allt. Allt som jag trodde att jag hade insett och tänkt. Ingenting gäller mer. Övertygelsen, känslan av att ha landat i någonting. Ibland vänds livet upp och ner på en natt bara, och så är det med det. Allt jag trodde att jag hade tänkt ut. Allting försvann.

Jag brände allt mitt serotonin för hela 2017 på en enda kväll. Fem, sex timmar av total jävla extas. Allting som en film, jag råkade sväva runt, lämna jorden i min himmelsblå peruk och allting handlade bara om hjärtan. Våra, och andras. Det var som att allt jag någonsin har längtat efter plötsligt bara fanns. Regn, kappor, åkrar, stjärnhimlar, champagne, alla orden. En natt som blir en morgon och storslagna låtar som blir krossade hjärtan på ett så sårigt och vackert vis. Jag skulle aldrig kunna förklara, jag skulle kunna förklara och vem som helst skulle förstå.

Sedan föll jag.

Ner i en obekväm soffa, ner i rå, kall ångest. En ångest jag inte vet om jag känt förut, någonsin tidigare. En ångest som lämnade mig en stund på kvällen för att återvända igen nästa morgon, och nästa efter det. Nu vet jag inte hur länge jag måste leva såhär.

Jag kan ju inte säga att det var värt det, bara för att jag fick falla omkring i den mest levande, oslagbara känslan på hela livet som jag kommer ihåg. Jag kan inte säga det, för det här är så äckligt jävligt. Det bränns inuti bröstet och jag vill bara springa ut ur min kropp. Jag kan inte stanna i det, men jag kan inte heller gå. Det är bara vasst, kallt mörker överallt. Jag kan ju inte säga det, att det var värt det.

Men om kvällen, en kort stund när det släpper, så lockar det att säga att det kanske ändå var det. Även om jag inte kan.

Bara för det sneda, kantiga. För allt som var uppenbart som vi lät finnas, som vi bara fanns i.

Så nu är livet något helt annat, plötsligt blev det bara så. Nu kan jag inte äta om dagarna och när det släpper en stund på kvällarna vill jag bara lyssna på låtar jag aldrig hört förut, högt, och skrika med i dem. Jag vill bara prata med personer jag älskar. Jag vill säga upp mig från allt. För att jag darrar, skälver i panik inombords. Inte kan vara en människa, knappt kan stå. Hyperventilerar på toaletter. Men också för att jag bara har glömt meningen med allt det här andra.

Jag tror att ibland råkar man se något. Någon råkar se en, så det inte helt går sedan. Att gå tillbaka bara. Inte på ett tag, i alla fall.

Nu blir jag bara tvungen att genomlida och genomleva, avsäga mig allt jag kan och lyssna på musik. Vad kan jag säga? Det känns inte som att 2017 riktigt börjar med det där jag hade tänkt.