Men vad jobbigt det är att mista sina radbrytningar. Det känns lite som att inte bli förstådd.

Men alltså sedan skriver jag en del nu också och det tror jag beror på att jag har haft tråkigt. Och med tråkigt menar jag såklart känt mig ensam och velat göra något men inte haft någon att göra det med. Lägenheten har stått tom och klasskompisarna har hittat på annat. Vilket har varit supernyttigt. Inte så kul nej, men skönt. Nu efteråt i alla fall. Om någon hade frågat mig igår hade jag inte sagt det. För jag har kommit ikapp mig själv lite. Jag känner inte längre att allt bara händer och jag bara gör utan att känna. Jag har tänkt efter mycket och jag har varit tyst och jag har gråtit och så har jag skrivit. Och så tror jag att det har berott på Ellinor. Hon är tillåtande men social och hon sitter ute i soffan men stänger dörren till sitt rum och hon bjuder med men tränger sig inte på och hon berättar men hon lyssnar. Hon säger att hon kan stötta om saker blir jobbiga. Bara att någon säger att saker kan bli jobbiga istället för det sedvanliga "jag vill bara gå runt och le för jag är liksom så lycklig att vi är barcelona"/"jag saknar faktiskt ingenting hemma i sverige"/"jag har inte tyckt att det har varit jobbigt en enda gång hittills"/"vår klass är så fantastisk", gör att jag kan andas igen. Så har det faktiskt lugnat ner sig lite också. De där kommentarerna haglade mest första veckorna. Och vi umgicks mest i en stor klump 24/7 de första veckorna. Alla frågade om man skulle med på saker hela tiden, frenetiskt, liksom mer utforskande än trevligt, mest i början. Nu känns det att saker håller på att lägga sig. Man kan säga nej utan att folkblir paranoida och undrar vilket fack man ska läggas i. Man kan prata med en människa en och en utan att det föds misstankar. Folk går hem ibland efter skolan för att dom är trötta. Och jag, jag går inte runt och är spänd i mitt hem och i min sysselsättning och på min fritid hela tiden längre. Ja, jag var nog det utan att jag riktigt förstod. Jag är lugn i hemmet, får till och med vara hemma själv ibland, tycker att det är trevligt att sitta i köket och prata med dom andra ibland, kan gå hem efter skolan och kan också gå och ta en öl med några klasskompisar på kvällen. Jag känner att det lite mer är mitt val. Och mellan varven så tänker jag på livet och på andra viktiga saker.

Fjorton suger, vilken film. Tänk att jag hade glömt det? Nu ser jag den i barcelona. Jag är tjugofyra år och filmen är upphackad i nio delar för jag ser den på youtube. Det är för att jag bara har med mig en ipad hit och desperat försöker hitta bra sätt att titta på film på. I tankarna åker jag någon annanstans. Typ tio år tillbaka, kanske lite mer, kanske exakt så. Till knottvägen och lollos storfamiljs hus i ryd. Till en kväll och en känsla som jag minns som upprymd och hoppfull. Precis så som jag känner efter att ha sett filmen idag. Jag minns en låt som spelade från deras tv, det kanske inte ens var samma kväll men i min tanke blir det det. De sjöng att "jag vill också vara sjutton år och kär" och jag har letat efter den låten sedan dess för den fastnade på mig direkt. Så känner jag nu: jag vill också vara sjutton år och kär. Och framför mig ser jag ett samband. Varför jag gillar ungdomar, ungdomsfilmer, fascineras av ungdomstiden, har jobbat som fritidsledare, typ kärar ner mig i ungdomar. Trots att jag hela tiden säger att jag älskar att vara vuxen. För grejen är att det gör jag ju verkligen - men jag längtar tillbaka till känslan av att allting var så på riktigt, så som det känns som att ungdomar känner och kanske så som jag själv också kände en gång för längesedan. Det kan vara en efterkonstruktion, en sanning med modifikation, men likväl brinner mitt hjärta när jag tänker på det här. Och det är så jag vill leva, med ett hjärta som brinner. Så kanske är det inte att vara vuxen som är så tokigt, kanske är det hur jag lever mitt vuxna liv. För mig har ju vuxen alltid inneburit förmågan att välja själv, och det är ju det jag har längtat efter och också det jag har älskat sedan jag kom dit. Så nu tänker jag: om jag vill vara sjutton år och kär och gå runt med ett hjärta som brinner - då kanske det inte är just sjutton som är det viktiga.