Ibland spyr jag på analys. Har det någonsin tagit mig någonstans? Jag blir så matt ibland, vill inte prata mer om allt som borde vara och om samhällets brister och hur man ska hantera allt i det här livet och det som ska komma sedan. Vill LEVA istället. Vill så gärna vara högst närvarande i mitt eget liv och känna varje liten känsla ut i tårna. Det är vad jag önskar mig. Jag kan gråta för att jag önskar mig det så förtvivlat mycket. Det är därför jag står så still. För att jag står kvar och analyserar.

Ibland tänker jag: fylla har fan tagit mig längre än analys.