Det är konstigt att man ska våndas så mycket när lösningen alltid är samma. 

Att sätta sig på en stol, att öppna ett dokument, att sitta kvar tills det är tillräckligt många ord.

Hur mycket ångest kan det vara?

DÅ är det ju inte så konstigt att man hoppar av glädje på sin lilla skrivbordsstol när man glider in på csn och ser att dom kommer betala ut en klumpsumma på 13 230 kronor när jag börjar kursen i barcelona.

Och min logik säger: okej, fan vad kul men det är också för sex veckor, en och en halv månad, sedan ser du här lite längre ner att dom kommer betala ut ett vanligt studiebidrag i juli och sedan INGET MER under sommaren. Så att... Det kanske vore klokt att leva på ett vanligt studiebidrag i juni och spara dom resterande 4 310. Sedan hur du ska kunna leva på 4 310 hela augusti blir ju ändå ett problem, men kanske ett lite mindre problem i alla fall.

Och resten av mig ba: tack csn för att ni räddar mitt liv igen.

Hatar när affärer/företag/bankomater/whatever drar pengarna från ens konto typ en vecka senare än man köpte eller tog ut något. Min livssituation i siffror:

Sparkonto: 0,00 :-
Kapitalkonto: 0,00 :-
Personkonto: -320,00 :-
Plånbok: en tia, två femmor, fyra enkronor

Om två dagar kan jag betala skuldräntan som kommer att ha ökats på till dess.

Hatar också att csn typ tror att man ska ha sparat halva studiebidraget från januari tills nu, eftersom man nu bara får ett halvt och i januari fick ett och ett halvt. Mm det händer nog.

Viktor sa igår att han skulle ringa lyxfällan. Jag fattade inte för jag har ju min mamma?

Min lillebror har gett mig världens mjukaste ulltofflor. Nu går jag runt och drömmer om kalla trägolv som knarrar och senhöst med stickade koftor. Det funkar ganska bra när man aldrig går ut och om man bara tittar genom de fönstrena som visar det gråa; hus, trottoarer, vägskyltar. Man måste akta sig för att kika ut mot den prunkande innergården, och så blir det så himla varmt om fötterna.

Nu går jag och dricker kaffe och inspirationsläser. Jag inspirationsläser samma bok varje gång, till varje uppgift. Kanske inte är så konstigt att jag aldrig kommer någonvart? Men trevligt är det i alla fall, med kaffe och svinbra bok.

Det går dåligt.

Och jag är i den där förvirringen när man inte vet om man bör tvinga sig själv mer eller mindre. Jag tror att jag borde tvinga mig själv mer ELLER mindre. Mer - för att komma in i någon slags kontinuitet, slippa bestiga mont everest varenda gång jag ska skriva någonting, skriva mycket dåliga saker så att inte the one and only text måste bli så jävla bra. För att få prova andra saker och lära mig någonting, för att det kanske skulle ge mig något. Eller mindre - för att det är okej. Det är okej att aldrig skriva någon bok och jag, jag skulle nog vara rätt nöjd med att skriva lite då och då som en hobby och inte utvecklas utan bara ha det bra.

Eller också så tänker jag efter och inser att det är skitsamma för det här är bara en liten uppgift i en liten kurs på ett litet universitet i en liten stad i ett litet liv i en liten mänsklighet på en liten planet i en liten, liten, pyttig galax i universum, som tydligen är oändligt och växer på samma gång.

Eller också så tänker jag inte efter, jag vet inte.

Och angående skrivande så tror jag förresten att det kommer bli en hel del i barcelona. Jag kommer förmodligen vara ensam och rädd för att gå utanför lägenheten.

Nej, det kommer jag förmodligen inte.

Men om det blir så - då får det vara okej. Då ska jag jobba stenhårt med spanskan, bara gå till carrefur och köpa flingor och "utländsk" mjölk och sedan sitta på mitt rum och skriva på pappas i-pad. Det blir fint det.

Alltså, jag har hängt upp mig som fan på att jag ska skriva en bok tills typ nästa vecka eller när det nu är. Skit också. Jag har kommit ifrån skrivandet så mycket nu en period, nästan helt. Och det har varit bra ändå, det känns inte jobbigt. Det som däremot känns jobbigt är kursens sista uppgift. Det är väl nu jag ska försöka minnas min lilla note-to-self om hur jag funkar i dom här situationerna. Men jag vet inte, den här gången är det annorlunda. Vill jag bara sitta med armarna i kors och säga.

Nej men så att... Det är väl just därför jag måste börja. Imorgon. Typ.