Mellan 15 och 20 tar man över världen och resten av livet går ut på att tappa greppet om den.

Bit

för

bit.

Jag saknar livet som det var.

Jag saknar hur det var att packa upp. Första gångerna vi hängde in i garderoberna och lade i lådorna. När vi tog rummet i besittning. De första insikterna om hur allting var och när vi bestämde hur allting skulle bli framöver. Hur världen skulle vara. När golvet låg för våra fötter och vi trodde på att vi betydde någonting. När vi bredde ut oss och tiden var slav under oss. Hur vi tänkte att det var vår tur och att vi skulle förvalta den bättre än vad alla andra hade gjort. Det storslagna inuti oss och hur det fick världen att krympa, vara en behändig plats.

Man får bara ett enda liv.

Och jag saknar hur det var innan det stressade mig.

De säger att jag fortfarande är ung och jag kan klamra mig fast vid den tanken. Men om kvällarna. Under för många av kvällarna, så tänker jag tanken att allt har gått så fort och jag tänker att det går fortare och fortare och att tiden har bara en riktning och jag tänker att min mormor sa att det är bara jul och midsommar nuförtiden och jag tänker på att min mormor är död nu.

Att en dag kommer jag inte heller att ha någon mamma. Och om jag någonsin blir en så kommer det också komma en dag när mitt barn inte har det.

Och mer än så kommer jag aldrig få veta om världen.

Jag kan inte sakna en tid då jag inte tänkte så för jag minns ingen sådan tid.

Men jag saknar tiden innan det var så nära inpå.