Jag är yr och skakig och mitt hjärta slår fort. Huvudet värker.

Jag längtar till julen för att få slappna av. Vara hos mamma och pappa. Inte plugga. Inte köpa något. Inte vara snygg. Inte handla och städa och betala räkningar. Inte hitta på saker. Inte lösa något.

Bara äta mackor och spela spel till lukten av gran.

Jag inser ju att det här inte håller alltså. Jag behöver ett långsammare liv. Mer än en långhelg om året. Så jag börjar med att säga nej till fest ikväll, stanna hemma inte åka någonstans.

Jag börjar med att ta på mig massa tröjor och gå upp till djuren i slottskogen. Dom brukar hjälpa.

Att jag kommer in på kreativt skrivande till våren, eller inte gör det, spelar så liten roll. Att jag har köpt en billig julklapp till mormor spelar så liten roll. Att jag har lagt mina sista slantar på en secondhandrunda spelar så liten roll. Att jag bara vill dricka en öl på avslutningskvällen med rfsu-gruppen spelar så liten roll. Att jag inte har börjat med hemtentan spelar så liten roll. Att jag har misslyckat färgat hår spelar så liten roll. Att jag har spillt stearin på den virkade duken spelar så liten roll.

Ibland fattar man bara det.

Jag är så kall. Jag sover i byxor, tröja, raggsockar, täcke och överkast. Ändå vaknar jag av att jag huttrar och min hud är alldeles kall. Vem orkar gå upp till världen då?

Undrar om man får spela veronica maggio såhär högt när man bor i lägenhet?

Jag har varit igenom typ tiotusen humör idag. Nu är jag mest hungrig.

Jaja, jag tog i så jag sprack igår. Såklart.

Men det som är jobbigt är väl aldrig ensamheten i sig, utan det som dyker upp i en när man ensam? Tankarna som faktiskt ÄR jobbiga.

Så idag kör jag tonårstema. Jag har färgat håret gröngrått (klassisk misslyckad blond-till-brun-nyans) och tillsammans med min näspiercing blir det precis rätt look. Jag drar igång min segstartade gamla dator och läser igenom en miljon gamla ord om hur hjärtat spricker och rinner ut. Och så läser jag låtcitat och spotifyar upp alla gamla låtar. Och så gråter jag floder. Och så jävla glamoröst är det ju inte, inte just när man gör det. Jag gråter för att allt har varit så jobbigt hela jävla livet. Jag gråter för att allt är så jävla svårt nu.

För vem ville egentligen gå runt och känna sig övergiven redan som dagisbarn? Vem ville att det skulle vara totalförbjudet att få vara med den enda vännen man verkligen älskade på lågstadiet? Och vem ville desperat sträva efter att vara sin bästis till lags tjugofyra timmar om dygnet men ändå aldrig räcka till? Vem ville vara instängd i en värld där allt man gjorde, sa och till och med tänkte, dissikerades och rannsakades och tycktes vändas emot en? Vem ville egentligen ha noll i självkänsla från typ nio års ålder upp till... nitton? Vem ville gå på fritidsgårdens bedömningscatwalk varenda jävla kväll och få veta att man var lite för tjock, hade lite för små bröst, lite för fult ansikte, lite för killiga drag och var lite för pratsam och rolig för att någonsin var något annat än en kompis? Vem ville ens lära sig att kompis var något mindre värt än potentiellt hångel? Vem ville att alla killar man någonsin blev kär i hela barndomen alltid föll för ens bästa vän? Och vem ville egentligen känna hur det svider i hjärtat när ens bästa vän hellre ville ha killarna, än avstå för vänskapens skull? Vem ville leva i en värld som var svekfull och proppad med dubbelmoral? Där allt man gjorde var fel och där man inte kunde säga ifrån när andra gjorde fel. Vem ville egentligen slutligen ge hela sitt liv till en kärlek och gå runt i två år och vara livrädd för att man vilken sekund som helst skulle bli lämnad av den man älskade mest? Vem ville känna att man inte ens var halv i sig själv, utan helt berodde av någon annan? Vem ville egentligen se sin bästa vän gå in i ett förhållande med någon som fick svarta ögon och skrek varje dag? Vem ville egentligen se henne gråta och bli mindre och mindre för varje minut? Vem ville spy över toalettstolar och bakom buskar? Vem ville vara ensammast i världen? Vem ville egentligen önska att någon bara någon, en mamma, en pappa, en vän, en pojkvän, skulle se en och skaka om en? Vem ville med andan i halsen vänta på att en lillebror skulle komma hem, en lillebror som man inte visste skulle vara trasig eller hel? Vem ville gå på antidepressiva och litervis av alkohol samtidigt? Vem ville skaka på dansgolvet två nätter i veckan och skaka i ångest dom andra fem? Vem ville vakna upp ur ruset, inse att det inte löser sig av sig självt, flytta bort, försöka, men komma på att det är så förbannat svårt? Vem ville att världen skulle vara så ond och jävlig mot ens närmaste som den var när man äntligen blev vuxen? Vem ville det egentligen? Vem fan ville det egentligen?!

Man tänker och försöker och kämpar. Tillsammans och var för sig. Och man vet att man måste men det har varit så mycket, det har blivit så tungt att bära och så svårt att förstå saker.

När jag läser mina dagböcker och bloggar och skit från dom senaste åren så ser jag en röd tråd: tröttheten. Mitt största problem verkar vara att jag känner mig så orkeslös att jag bara sitter i fönster, ligger under filtar, struntar i att gå upp, att gå ut, sitter i lägenheter, går runt på gator och sitter på cafeer med samma tomma ögon och urgröpta bröstkorg. Jag skriver om det hela tiden. I flera år. Bristen på ork, bristen på lust. Bristen på känslan av att vara levande.

Och det kanske inte är så konstigt, tänker jag i eftermiddag efter att ha gråtit mig igenom småbarnsåren, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, studenttiden och den så kallade unga vuxenheten. Det har ju inte gått på räls. Och vem skulle inte ha velat att det skulle gått på räls, egentligen? Det är sant att jag tror att jag är den jag är på grund av allt som har varit. Men att säga att det har varit bra att livet har känts så svårt, är ibland bara en komplett lögn. En lögn som man måste tro på, en lögn för att orka fortsätta men kanske också en lögn som tillslut gör sig själv sann.

För om livet har gjort mig trött, ja då måste jag väl vila då. Det kanske inte är så konstigt. Det kanske blir konstigt bara när man väljer att bortse från livet som har varit och sitter i sin bubbla av här-och-nu och förtvivlat undrar varför man inte har någon förbannad ork?

Det kanske inte har varit bra att livet har känts så svårt. Men det kanske kan bli bra. Om själen får vila och ta igen sig en stund. Om jag istället säger: jag förstår att det inte finns så mycket ork just nu. Då får vi väl samla ork då.

Och det kanske är det den här tonåringsförmiddagen som visst blev en hela-uppväxten-för-och-eftermiddag är. Det är ju inte helt fantastiskt att sitta och gråta över saker som är jobbiga eller har varit jobbiga. Men det kanske är helt fantastiskt att kunna få göra det.

Jag söker mig ju väldigt ofta till saker som får mig att känna att jag lever. Och jag känner att jag lever nu. Jag är väldigt trött, men jag lever.

Jag går med i groupon, en hemsida där det kommer upp erbjudanden med sänkta priser på diverse saker. Det är obligatoriskt att fylla i vilket kön man är. Alternativen är man och kvinna. Suck.

Ja, vad gör man? Jag väljer kvinna.

Därför har jag nu haft en sju dagar lång kavalkad av erbjudanden om att ändra mitt utseende på tusen olika sätt upptryckta i ansiktet. Allt till ett lägre pris än vad det annars kostar. Jag valde kvinna. Jag borde alltså vilja gå ner i vikt, ta bort min oklädsamma tatuering, lyfta mitt ansikte, behandla mitt ansikte, bleka mina tänder, det finns ingen hejd. Jag önskar att det ska ta slut men det gör det aldrig.

Då blir jag arg och säger till emma att jag fan ska skriva dom ett mail. Men det orkar jag inte just nu, fortsätter jag, och sjunker tillbaka ner i soffan med laptopen på magen och häller i mig en näve chipssmulor.

Och tyvärr: det karaktäriserar mig så jävla bra. Jag är förbannad. Men jag är också trött, man blir jävligt uppgiven av all skit.

Och på det sättet vill jag ju inte bli besegrad. Så då skriver jag ett argt mail i alla fall.

Nej men om sanningen ska fram: jag har det så jävla bra.

Jag går här för mig själv på kvällarna och plockar ur diskmaskinen. Igår satt jag och läste fina bloggtexter och grät till brendan benson på spotify. Jag går ut i regnet, och när jag kommer tillbaka står kaffekoppen kvar på samma ställe som när jag gick. Jag har bestämt precis allting här. Igår skrev jag flera små konstiga blogginlägg än vad jag gjorde under hela förra månaden. Emma kommer hit och äter potatisgratäng och över allting ligger ett skimmer av kärlek. Till och med över pluggångesten för när jag gråter så skrattar emma så hon gråter. Igår frågade oscar mig om det är mest jobbigt eller mest lärorikt att bo här själv nu. Och... det är inte jobbigt. Det är som om jag har tillträde till ett utrymme jag inte har varit i på väldigt länge. Det är som om jag frossar i något som inte går att ta på. Att känna in och andas ut.

Om sanningen ska fram: det som är jobbigt är att jag blir rädd att jag inte ska hinna hitta ett sätt att få det här sedan också.

På tal om det eviga dilemmat: just nu känns frihet så jävla mycket viktigare än trygghet.

I natt ramlade första snön ner över göteborg. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Lite mindre sagolikt och lite mer blött ansikte än så. Jag klafsade hem i converse som är använda sedan mars och så flossade jag och borstade tänderna, noggrant. Då kom jag på en sak; att jag vill nog inte läsa genusvetenskap till våren. Min magkänsla har varit så flyktig men jag har verkligen försökt lyssna.

Och jag fortsätter att försöka.

"Hellre lugn än upprördhet" säger den. "Hellre ensamtid än nya människor" säger den. "Hellre fri rörlighet än fasta rutiner" säger den. "Hellre upptäckt än upprepning." säger den. Hellre kreativt skrivande än genusvetenskap" säger den... nog faktiskt då.

Och vem är jag att sätta mig emot? Jag har ju lovat att på riktigt lyssna på magen framöver. Ett löfte jag inte tänker svika. Så jag spottar. Går med rena tänder mot datorn, in på antagningen, på ändra anmälan. Och det funkar fortfarande, det är inte försent. Är du säker på att du vill ta bort den här utbildningen? står det.

Och det är jag ju inte. Men på analys av vad magkänslan säger just nu så tror jag inte att det är det här jag ska göra i vår, vill jag svara. Hur jävla säker behöver man vara?

Ja.

Här går jag runt och fryser och ska skriva en text anpassad för tioåringar. Det är därför jag skriver det här, för att komma undan. Jag ska ta mig en kopp kaffe och en clementin medan jag väntar på lusten.

När man är själv tänker man som bekant ganska mycket.

Jag tänker mycket på svunna tider nu. Har gjort dom senaste dagarna. Jag tänker på liv man har haft som finns inuti en men som ändå inte riktigt finns längre.

Jag tänker på london. Jag tänker på när jag och oscar köpte en frusen strawberry cheesecake för 3 pund varenda kväll och plöjde hela sex and the city. Jag tänker på ångesten. På "back-in-five-skyltarna" vi satte upp på butiksdörrarna och hur vi rusade över carnaby street för att halsa en kaffe tillsammans och vara tillbaka om femton, ungefär. Jag tänker på lejonen på trafalgar square som alltid såg mig när jag var full och vilsen. Jag tänker på hösten när vi kom. Dragandes på trunkar propfulla med vårt nya liv, vårt riktiga liv. Och så tänker jag på känslan, den förbannade jävla känslan av att vara precis där man ska vara, på precis rätt sätt, och fortfarande känna sig tom. Känslan när man inser att livet inte bara låg där framför ens fötter som folk hade sagt. Känslan av att klumpen i magen inte går att flyga ifrån, flytta ifrån, dricka sig ifrån eller låta en partner ta ifrån en. Att det liksom inte löser sig. Varför var det ingen som nämnde det egentligen?

Och nu när jag vet det. Då kan saker och ting te sig ganska hopplösa ibland. Kanske var det just därför.

Det var ju det här med det här.