Nu har det gått sjutton dagar. 

Idag lagade jag mat för första gången på riktigt här. Alltså god mat, som alltså får ta tid. Alltså försökte ha det trevligt när jag lagade mat. Använde ugnen. Det spelar roll. Nu luktar det av gratinerad vitlök i hela lägenheten och det är väl någon slags känsla av ett hemma. 

Jag tänker på alla steg som ska till. Första gången jag ska vara full här. Första gången min familj kommer komma hit. Första gången vi ska bjuda hem många personer samtidigt. När det blir höst för första gången och vi ska gömma oss för regnet här inne. Första gången man ska dra in snö i hallen. Första gången jag kommer baka här. Första gången vi kommer sätta upp vår julstjärna i något av de här fönstren. Första gången jag ska borra i någon av väggarna och första gången jag ska vara vaken en hel natt i de här rummen. 

Imorgon blir första gången jag går upp här för att gå till mitt gamla jobb. Det kanske också är något. 

Om inte annat kanske det är något att jag faktiskt blir tvungen att gå någonstans, och inte bara sitta och tänka här inne varvat med att irra runt i affärer i centrum och fundera på vem jag ska vara nu. 

Tvåtusentolv skrev jag tydligen att "det finns en smärta i att livet går vidare hela tiden oavsett vad man gör". Jag läser detta fyra år senare och tänker att vad fan visste jag egentligen?

De här dagarna i vakuumet efter allt. Kanske är det veckor nu? Det känns som att tiden har stått still samtidigt som det vilar en aning om att allting bara händer i periferin. Det finns en luft som inte går att andas och det finns tankar som inte går att tänka. För då skulle själva livet rasa samman som ett korthus i vinden.

Jag vill liksom ingenting egentligen, inte av det oväsentliga.

Jag vill inte äta färskpotatis. Jag vill inte sitta på balkongen. Jag vill inte odla tomater. Jag vill inte åka på bröllop. Jag vill inte titta på fotboll.

Jag vill egentligen bara stänga alla fönster och inte gå ut mer på hela sommaren.

Men jag gör inte det för,

jag är så livrädd att ingen skulle komma och hämta ut mig.

Det finns en trötthet som inte går att rå på, som man måste ge vika för. Det finns ett slut på mina ord som jag inte lyckas hålla undan. Jag tittar bort för att jag inte kan säga någonting. Det finns inga fasader att hålla upp, inte som jag orkar bära. Ingenting går liksom längre. Det är som det är, det går inte dölja. Min blick är simmig och mitt huvud tomt. Det finns känslor som inte går att känna. Livet bara värker och är tungt att bära.

Det jag har, det är serier som bedövar - och så är det tiden. I tiden finns det sista hoppet. Om ingenting annat kan, så kanske tiden kan förändra någonting.

Tvåtusensexton säger jag att det finns en lättnad i att livet hela tiden går vidare oavsett vad man gör.

Jo de ringer, och jo jag får jobbet och jag jobbar i ett halvår och skriver ingenting såklart.

Jag flyttar bort från ett kollektiv, bort från en sammanhang, och samma vecka slutar jag jobba, slutar jag i ett sammanhang.

Men det är inte bara det, det är saker i en lång kedja där det har varit omöjligt att urskilja varje länk för sig.

Jag ser på hashtag på svtplay som handlar om instagramupproret och jag tänker att man har ingen jävla aning om vad man drar igång. Ett litet klick, eller en mening, en liten vilja eller ett förslag. Ett samtal, några ord om hur man tror att allting är. En blick. Tårar eller inga tårar. Ett försök och flera försök, att vilja nå fram.

Någonting vill jag säga den här gången som inte är en floskel och som inte är svår konst, det kanske är detta: det går utför. Jag håller på att förlora, att tappa fattningen.

Jag håller på att hitta orden för det.

Ensamhet. Förlust. Smärta.