Jag vet inte om jag är extra känslig idag, av uppenbara skäl, men alltså nyheterna? Är det dom som har gjort att dom flesta människor går runt med en bild av världen som tung och hemsk? Jag menar det är den ju, också, och det behövs göras något åt. Men hur ska man orka det när så mycket hopplöshet trycks ner i halsen på en hela tiden? Jag fick tv4play att funka och först tyckte jag att det var fantastiskt mysigt att få titta på svenska nyhetsmorgon en söndagförmiddag. Sedan kom inlsaget med nyheterna. Det är blodigt i syrien, glaciärerna smälter och påverkar hela jorden, Någon politiker kallar en annan klappturk, sverigedemokraterna ökar med 1.6 enheter, det finns vattenburna sjukdomar i havet efter någon orkan som kommer in mot haiti. Helt plötsligt ligger jag och gråter.

Jag går hem genom raval. Jag hittar inte riktigt för det är en väg jag inte gått förut, eller så beror det på ölen. Men grejen är att jag vet ungefär, så jag grips inte av minsta lilla panik. Jag bara letar mig fram. Så som jag skulle gjort om jag varit i göteborg eller för all del i skövde. Dom erbjuder mig cold beer cervezas och jag säger no gracias och ser dom i ögonen. Några tittar på mig med blickar jag inte gillar och kallar mig guapa och säger att dom kan följa med mig hem, och jag tänker att jag ska krossa patriarkatet. Så som det är att gå hem efter en utekväll i göteborg eller för all del i skövde. Klasskamrater som gråter och säger: Jag är så glad att jag har träffat dig. Du är en fin människa. som säger: När jag gör mina läxor och ser orden så hör jag dom med din röst för du är så tydlig och glad. Inte min egen, din. som säger: Hejdå malin. Lycka till med allt. Vi ses. Lappen som ligger på bordet när jag kommer hem, från marie. Vi måste ha en liten bon voyage för dig. Vad sägs om mat och mys på söndag? Det har gått alldeles för fort och jag har inte hunnit fatta att du ska åka. Mina lakan som luktar sött på ett sätt som dom gör i den här extrema värmen. Plötsligt är inte allt så självklart längre. Som vi pratade om på en rast, man vet det kanske inte alltid, men man skjuter ut rötter hela tiden. Och ju mer man skjuter ut, desto svårare blir det att riva upp och lämna. På två och en halv månad hinner man växa ganska mycket nere under jorden, det är något jag har lärt mig. Att känslor ändras över tid och att ibland måste man ge saker tid för att kunna förstå och uppskatta dom. Att jag klarar mig. Att jag är jag, en människa på egen hand som kan göra och betyda ganska mycket i små samanhang. Att saker och ting som ter sig skrämmande, inte alltid är så farliga på nära håll, under en ärlig chans. Och oftast är det väl när man går igenom svåra saker och komme rut på andra sidan som man verkligen fastnar? För människor, sysslor, platser. Jag vill fortarande hem, men i natt är plötsligt allting inte lika självklart längre. Och det känns bra. Det känns som att jag har gjort vad jag kom för att göra. Och hit kan jag alltid återvända.