Vi sitter fyra vänner runt ett bord på café berlin och utanför piskar regnet mot asfalten. Det är någonting om tomten och om mäns tre stadier i livet och jag tror ingen riktigt fattar poängen, eller jag tror alla fattar att det rimligtvis inte är någon poäng med skämt om mäns tre stadier i livet. Men ändå eller just därför och precis där exploderar hela livet. Vi skrattar så vi dör och sedan gråter och sedan får jag ont i magen men jag känner, jag känner mig så

fri.

Det känns som om ingenting någonsin kan ta oss mer.

På kvällen säger oscar att han inte har skrattat på riktigt på väldigt länge och då vet jag redan att det är höst och att någonting lite bättre har börjat.