På onsdagen får jag mailet. På onsdagen får jag ångesten. Antagen, står det, och jag vet precis vad det betyder. En iskall blixt rakt genom mitt ömtåliga hjärta. För nu måste jag besluta.

Jag mår illa i panik - i en dag ungefär. Och i efterhand kan jag se att det är en dag då jag trots allt varit omhuldad av all världens kärlek. Vänner som sitter i mitt kök och säger det går det går det går. Mamma som skickar peppsms.

På morgonen tänker jag att jag inte vet. På kvällen tänker jag att jag vet men inte kan. På natten tänker jag att jag måste men vet inte hur. Men - på morgonen efter, på torsdagen.

Då tänker jag att jag ska. Så då gör jag det.

Då säger jag upp mig.