Den här fungerande människan som jag är, som skrattar och spottar och drömmer och brinner. Den jag är tillsammans med andra, som pratar om allting som tycker som tänker som känner som gråter. Den som lyssnar på andra med en hunger som en vargs och som känner in som en blöt svamp och som kastas genom livet mellan era händer som en tennisboll.

Jag tänker ibland att den kanske i själva verket inte finns. Jag kanske egentligen är en ganska obehaglig människa.

Om jag inte hade hört vad du sagt hade jag kanske aldrig kunnat prata. Om du inte hade varit så generös med dig själv, berättat om fula saker och varit sårbar, då kanske jag aldrig hade kunnat komma undan med att prata om det som om det halvt om halvt vore jag. Jag också.

Jag tror att jag själv har blandat ihop det. Jag tror att jag har trott att det ni berättar för mig, det är också jag. Men jag vet inte längre, jag börjar fasa att det inte är sant. Jag börjar frukta att jag aldrig egentligen säger något när jag pratar och att jag aldrig egentligen känner något när jag gråter. Det jag har trott att jag har sagt och det jag har tänkt att jag har känt, det kanske bara har varit ni andra hela tiden.

Jag är en slags spegling av alla er. Kanske är det så jag alltid har menat när jag har sagt att jag inte finns utan andra människor.

Den snällaste människan på jorden kanske är den kallaste på insidan, för den som har egna saker som lever inuti själen och som måste ut, den kan inte alltid vara snäll. Den måste också kräva, ta upp en plats, ge, dela med sig, gå vilse, trampa snett.

Jag tänker ibland något riktigt otäckt om mig själv; att jag bara tar emot för att jag kanske är helt tom. Att det liksom inte finns någonting att ge av.

Allt ni har fått av mig, jag tror att det egentligen alltid var ert.

Vissa säger att de känner mig väl. Jag behöver er nu. Jag behöver höra er berätta vem jag är, för ibland tittar jag inåt och upptäcker bara:

ingenting.

Jag tror att det absolut sorgligaste som finns är att när man väl har någonting som är bra här i livet, då går det inte, man kan inte, det ligger helt bortom en människas kapacitet, att ta vara på det.

Man vet om det hela tiden, man låter värdefull tid rinna förbi.

Man kan inte förklara varför det storslagna aldrig blev av. Om någon skulle fråga, efteråt, då skulle man lida den djupaste av ånger och man skulle aldrig kunna peka på vad som egentligen hände. Det vara bara det att dagarna gick.

Det krävs av en att man har en vardag men samtidigt som man bygger upp en så monterar man också ner allt det grandiosa som skriker i ens bröstkorg. Och det finns inget annat sätt att leva ett liv.

Det går inte att visa, uttrycka och leva den kärlek man känner för någon i varje given sekund. Det måste bli ett tillstånd, ett tillstånd där man på något sätt "vet" utan att man gör allt. Det går inte att göra allt hela tiden. Men även fast det är en fullständig omöjlighet så gnager det på en, en slags förnimmelse av skuld.

Man vet att det inte går, men man vet lika starkt att man borde.

Man vet hur det skulle kännas om en person inte fanns, men inte helt och hållet hur man ska förvalta att någon faktiskt gör det. Så är det att vara människa. Det bara värker.