Ibland tänker jag på, det finns så mycket inuti min kropp, bakåt i min tid, utblandat i mitt blod som ni inte tänker på när ni pratar med mig. Kramar mig. Skrattar med mig.

Att allt har varit så svart, och därför är svart. Som en seg, tjock tjära som rör sig långsamt i alla skrymslen av mitt innersta. Som inte syns på mina bleka hud och i mina skrattrynkor. Som inte ens syns i mina rena saltvattenstårar eller hörs i min klara, arga röst. Allt som har byggt mig, gjort mig. Jag är arg nu, jag ser kontext. Men jag är också en bottenlös sorg och förtvivlan. Jag är en rädsla för att det bara ska gå vidare och aldrig ta slut.

Det här är min berättelse, det här är äntligen jag. Det är inte hela sanningen, men det är en början:

Hur ska jag förklara varför jag ville försvinna? För det var det jag ville. Jag ville absolut inte sluta äta, det var bara en väg till försvinnande. Jag ville inte springa i timtal på ett band i en källare, det var det vidrigaste, mest ångestfyllda jag visste. Det fanns ingen lättnad där nere. Det fanns ingen lättnad bakom busken på baksidan. Förutom möjligen tanken på att det var ett steg närmare försvinnandet. Jag ville bara försvinna. Kanske vi måste ställa oss både frågan; från vad? och; till vad?

Från vad? Från en kropp som jag aldrig haft, bara varit fångad i. Från din killes svarta ögon, från tankarna på vad han gjorde mot dig när jag inte såg. Från den misslyckande medelmåtta jag alltid känt mig som. Från dig. Från din tomma blick.

Till vad? Till en plats av minimalt fysiskt utrymme förbytt mot mentalt. Till någonstans där jag kunde få säga något om all skit eftersom jag hade lyckats jaga bort min kropp. Till någon som hörde mig, såg mig. Till räddning, jag var bara ett barn. Till dig. In i dig, bakom din tomma blick. Till det du upplevde. Vi hade ju alltid varit sida vid sida, också på väldigt mycket ont. Men här försvann du, du bara försvann. Jag ville efter. Jag ville hämta tillbaka dig och vart kunde du finnas? Jag var tvungen att gå dit du hade gått för jag tänkte att där kanske jag skulle hitta dig.

Min ätstörning var ett sätt att leta efter dig. Att leta efter mig själv. Att leta efter någon som kunde förstå, förklara, bry sig och hjälpa mot allt. Mot all tjära.

Jag brukade tänka: om jag bara hade fötts otroligt smal. Då skulle jag inte behöva det här. Det hade ingenting, noll, inte något alls, med att vara snygg att göra. Jag önskade det därför att jag ville finnas, få plats. Och ironiskt nog: det får du inte om din kropp tar någon plats. Då är du en Vanlig Misslyckad Tjej och den lilla klumpen som sitter precis under din navel säger till dig och till alla runt dig att du inte får prata. Du får inte ifrågasätta. Du hörs inte, syns inte. Du kan bara äta mindre, träna mer. Det är receptet på allt. Jag ville förbi det, bortom det. Jag ville äta så lite och träna så mycket att jag aldrig skulle behöva svälta eller träna igen. All ansträngning var för att bara få vara, få vara och finnas. Jag tänkte att det skulle komma sedan.

Och jag är ledsen nu, jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen för att jag inte kunde till exempel:

Ta dig i handen, se dig i ögonen, säga; du behöver inte honom för han gör dig bara ont, du behöver inte göra det här, vi kan gå härifrån tillsammans.

Ringa din mamma och pappa, säga; ni måste hjälpa till, det är ert förbannade ansvar att hjälpa henne.

Stå med båda fötterna på marken, med lugn röst säga till honom; du är sjuk. Det här är inte kärlek. Du måste ha hjälp att göra något åt dig själv, jag accepterar inte det här. Jag kommer aldrig förlåta dig för det du har gjort mot min bästa vän. Du ska försvinna, nu.

Säga till mamma och till pappa; hur kan ni inte säga något? Mitt liv faller i bitar och jag är bara ett barn. Det finns ingen runt mig som gör något och jag är helt ensam. Hur kan ni stå och se på?

Säga till min pojkvän; om en älskar någon, då låter en inte den gå sönder framför ögonen på en. Det här är så svårt därför att du inte finns här.

På alla fester, i alla ensamma rum, i alla bilar; tja, skjuta dem. Gå in och säga; såhär gör du inte mot min vän, inte mot mig, inte mot någon. Nu måste du tyvärr dö för att du struntade i vad ett människovärde är. Hejdå.

Istället tänkte jag; nu måste jag dö. Jag måste försvinna, för att han och han och han och han och han struntade i vad ett människovärde är. För om jag gör det kanske någon ser. Kanske frågar någon, varför ville malin försvinna? Och någon kanske skulle säga, kanske förmodligen jag själv eftersom jag var ensam med min vetskap, jag skulle kanske skriva ett brev eller tala ifrån försvinnelsen: jo, det var därför. Det var såhär det var. Jag skulle få en röst och med den rösten skulle jag berätta allt. Jo, det var därför och därför och därför. Helvete gör någonting åt det.

Gör någonting åt det.

Gör någonting åt killar som luktar i sina flickvänners trosor, som skriker och tvingar, som pressar och slår, puttar ner i marken, håller fast, som inte finns, inte frågar, som tränger sig in och förstör, som inte orkar lyssna och bry sig, som inte kan prata med sina flickvänner, som inte sträcker ut en hand. Gör någonting åt alla pappor som aldrig kommer till undsättning, som aldrig pratar, som aldrig säger något på riktigt. Gör någonting åt alla killar som trycker ner ens huvud, som drar upp ens kjol, som pressar in sin tunga i ens mun, som tar fram sitt kön och drar i ens händer, som håller fast ens armar.

Mina händer. Har det någonsin varit jag som har bestämt över dem? Jag tror att om det hade varit det det så hade jag slagits mycket mer, och hållit mycket mer i handen. Hatat och älskat mer.

Men eftersom ingen gör någonting åt allt - så blir vi ätstörda. Och sedan får vi skulden för det. Och sedan får vi leva med det, med sviterna efter det. Kanske kommer vi aldrig ur det. Och sedan förminskas det. De säger att vi är unga och påverkade av ideal, att vi vill passa in och vara fina. De ljuger. Det är inte sant. Allt vi ville var att få finnas, men det fick vi inte. Vi fick ätstörningar. Och vi fick skuld.

Jag fick en tjära som jag bär med mig i alla skrymslen av min kropp. Jag kämpar nu, hela tiden, för att göra något åt allt. Men på ett sätt är jag redan så sargad. Det är det ni inte ser när jag ler, skämtar, när jag diskuterar och håller om. Ni ser inte tjäran men jag vet att jag hade kunnat vara något annat om jag hade sluppit det här.

Det är en bottenlös sorg som aldrig kommer gå över.

I sommar jobbar jag med service på ett stort företag. Jag behöver inte nämna vilket, dels eftersom ni redan vet det, och dels för att de har en avdelning endast tillsatt för att lusläsa ALLT som skrivs om företaget på nätet och i sociala medier. Men allra mest: därför att det är inte är detta företag i sig som är problemet (gud vad jag önskar att det bara vore det) utan det är såhär det alltid är.

Det är så här såpass mycket, på såpass många ställen och har varit under såpass lång tid att en själv knappt lägger märke till det, mer än som ett stickande obehag någonstans i periferin. Precis som alla andra tjejer på jobbet.

Tills vi öppnar munnen och börjar prata om det.

För helt plötsligt blir det självklart, ett plus ett plus ett kan plötsligt inte bli något annat än tiotusen miljarders miljoners "små små tillfälligheter" som tillsammans blir ett tydligt mönster: det suger att vara tjej.

Obs obs obs, det gör det ju inte! Det är ju tur som fan ändå att det är tjejer som är underordnade för om det vore killar skulle de ju inte ens kunna prata med varandra om det/vara öppen med att en faktiskt blir ledsen/stötta/peppa osv. Då hade det förmodligen bara blivit något slags tystande ryggdunkande av alltihopa. Om en ska vara positiv i all den här skiten, så är det fantastiskt att vara tjej.

MEN: i samhällets behandlande, bedömande och värderande så suger det verkligen. Så även på denna arbetsplats.

•Varje morgon när en kommer till jobbet får en sin position för dagen. Det finns en position som ungefär heter Städ och som i korthet innebär att en hämtar och lämnar trasor och moppar i tvättstugan, har koll på toaletterna och städar dessa, plus lite andra saker. Städ är också en av de positioner där en inte har någon avdelningschef som har koll på en utan en jobbar själv och måste vara ganska självständig i sitt arbete för att få gjort det en ska. Jag har aldrig, under hela sommaren, en enda gång sett att en kille fått denna position. De flesta tjejerna har fått den åtminstone en gång och själv har jag haft den ett flertal.

•Vi är ett helt gäng som är nya för denna sommaren, och instruktionerna om vad en ska göra på de olika positionerna har väl ibland varit sådär. En har förväntats kunna mycket redan från början (och verkligen fått höra det en har gjort fel). En har alltså varit tvungen att jobba hårt med att försöka, testa, ta egna initiativ och göra fel för att lära sig. Detta har vi tjejer slitit hårt med, det har skällts på oss alla flera gånger trots att vi verkligen sliter och försöker. Det flesta killarna däremot glider runt lite bakåtlutade och halvsoftar sig igenom dagarna, och jag har fan inte hört något enda skäll på dem för det.

•Det finns en position då en står i en viss kassa i en butik, då en också ska dra ut och in lastpallar med varor och returer från en hiss. Detta gör en på någon slags handtruck, dvs inget tungt arbete utan en "pumpar" för hand och drar den för hand ungefär som en skrinda. Denna position har jag utan undantag sett killar få. Och nåväl, om det stannade där. Men en tjej berättade att hon en gång hade hamnat på denna position men att hennes avdelningschef då hade sagt till henne att "du behöver inte ta det momentet med pallarna, det kan någon av grabbarna göra, så kan du plocka upp godiset istället". Jag vill bara påpeka återigen då att detta arbete inte är speciellt tungt alls, utan jag skulle snarare säga att plocka upp godiset tar mer på både muskler och kondition då en springer fram och tillbaka, böjer sig ner och upp, krånglar in saker på alla hyllor i olika höjder osv. Men tjejen som hamnade vid den kassan, hon "behövde" alltså inte göra detta arbete.

•En annan position, som vi kan kalla Restaurang, går i huvudsak ut på att plocka disk. En springer också med sopor, tömmer vätskebehållare och lite annat ute i restaurangen. Detta är, utav alla de positionerna jag har prövat på, den mest stressiga och det tyngsta arbetet rent fysiskt. En springer mycket och lyfter och bär mycket. Att vara i disken verkar vara ännu tyngre, och där är det för övrigt EN kille och resten tjejer som har hamnat under sommaren. Men tillbaka till positionen restaurang. Det är stressigt för att en i pauserna snabbt måste duka upp för nästa förbokade gäng som kommer och detta ska göras på ett viss sätt och måste ha förberetts ganska mycket med att ha rullat bestick, torkat borden, plockat disken osv. Det är med andra ord väldigt många uppgifter som måste utföras relativt snabbt och framförallt måste en ha koll och ligga steget före för att hinna med. Det är nästan uteslutande tjejer som hamnar i Restaurang, och de få killarna som gör det är helt bortkomna. Och okej, det var jag också när jag var ny där, så inget ont om det, men vad värre är så tillåts de vara det. När jag var ny där hörde jag folk viska och gå och säga till chefer om vad en gjorde fel, att en inte hade gjort si och så, folk skällde på en, sa till en osv. Och detta trots att ingen egentligen riktigt hade förklarat vad positionen gick ut på. När killarna har hamnat i Restaurang första gången har de fått en heldags introduktion där avdelningschefen i princip går bredvid dem hela passet.

•Detta är ett ställe där en måste jobba rätt hårt stundtals. Jag, och många andra tjejer jag pratat med, lägger oss med dunkande ben och fötter för att en står och springer runt mycket, tjejerna i disken har ont  i ryggen för att de är för korta för hur diskmaskinerna är byggda och placerade. Och minns då att det alltså är EN kille jag sett i disken under sommaren totalt. Jag är blöt av svett i varje paus och jag ser hur även de andra tjejerna står och stretchar, masserar och torkar pannor i personalrummet. Jag har inte sett någon utav killarna svettiga på hela sommaren.

•Det råder en ganska skämtsam attityd, som det gör på många arbetsplatser där en jobbar med service. Men, samma skämt är inte roliga från alla människor. Jag hör killarna skoja om saker som "aa jag gillar ju inte att jobba du vet så du får göra det där", "hehe, jag är ju så dålig på det här med att duka" osv, och det skrattas åt. Hade jag sagt dessa saker hade det varit sparken eller åtminstone skitsnack och underrätta chefen, för så hårt kan det vara, att en inte får komma tillbaka nästa sommar om en inte är arbetsvillig.

Det är så jävla jävla jävla jävla jävla skitpissigt orättvist. Det gör mig genuint ledsen att vi sliter MYCKET hårdare men ändå är det igen som litar på vår förmåga. Att vi svettas varje dag och har ont i kroppen men ska "skonas" från att dra en jävla lätt vagn. Att vi sätts på stressigare, hårdare positioner för att då blir det gjort, och att killarna sätts på softare positioner och dessutom kommer undan med att vara roligare. Att de tunga positioner vi sätts på blir ännu jävligare för att de är anpassade efter någon annans kropp. En kropp som aldrig ens behöver vara där.

Jag vill säga det här till alla tjejer som sliter på sina arbetsplatser:

Ni är så jävla mycket roligare än den där killen som står och skojar om att han inte kan jobba. Det kan möjligen vara lite svårt att hinna med bara att visa hur rolig en är eftersom en är upptagen med att sköta sitt arbete (plus någon annans).

Ni är grundbulten i allting, utan er hade ingenting fungerat. Ni är så jävla bra på att jobba hårt, att lära er fort, att ta egna initiativ och försöka.

Ni är så från hjärtat schyssta! Ni gör ert jobb så att andra slipper ta er skit och dessutom hjälper ni sedan andra med deras börda så att de får ett lättare liv.

Dessutom är ni bäst på att prata med varandra, hjälpa varandra, finnas där och trösta, stötta och peppa och det gör ett jobb så mycket mer uthärdligt.

Det är för er en ändå tycker det känns okej att gå till jobbet en kall måndagmorgon i januari.

TACK <3

Äntligen är det tillbaka. Sakernas tillstånd. Göteborgs himmel som jag känner den; gråvit med revor av regn. Mitt kaffesug. Mina diskplockssargade fingrar som åter klapprar över tangenterna. Jag behöver kända punkter i allt som oundvikligen känns nytt till den här hösten.

Vänner ska utbilda sig, till Något. Vänner går ut och tar ställning. Vänner blir med riktiga jobb. Vänner försvinner. Det är av praktiska skäl. En ska inte vara ledsen.

För första gången får vi den antydande "det kanske blir en liten... ja, någon gång". Det är ingen fråga så en behöver inte svara men ändå så känns det så. Som att en måste förhålla sig så vi skojar, vi är tysta. Väntar på att det ska gå över. På att få vara oss själva igen.

Snart är jag inte berättigad att åka på västtrafiks ungdomsbiljett längre, inte tillåten att gå gratis in på alla muséer i staden, kan inte tågluffa med det billiga interrailkortet, måste betala mer till sj när jag ska hälsa på min familj. Det betyder inte bara att det suger. Det betyder också att samhället jag lever i förväntar sig att jag ska ha velat klart, tänkt klart, valt klart - till och med utbildat mig klart och klippt mig och skaffat ett jobb som ska göra att jag ska kunna betala lite mer så att andra som är yngre ska kunna få betala lite mindre. Jag har inte klippt mig på fem år.

Det här är ingen upprivande sorg, ingen vild frustration, ingen panisk ångest. Kanske är det just det som gör att jag inte riktigt känner igen mig i min egen stad, i mina näras ansikten, i min spegelbild. Det rasar inga hus i mig nu, det sprakar inga fyrverkerier. Det är mer som att jag hittills i hela mitt liv har valt att spotta ut klumpen som river i halsen men insett, då den alltid kommer tillbaka, att jag på något sätt måste leva med den i mig - och därför sväljer. Och allt är som tyst.

Det är inte som att jag tror att det alltid kommer vara såhär, det är inte som att jag inte klarar mig. Det är mer som att jag gör det - och därför inte riktigt vet vem jag är.

Jag går runt med den diskreta känslan av att någonting håller på att försvinna från mig men så fort jag ska sätta fingret på vad så glider det undan, in i mörkret igen.