Jag ser aldrig på romantisk film.

Det blir jul och jag reser från havet, inåt landet. Familj och släktingar kommer och åker. Jag skrattar och frågar, nickar och häller upp kaffe. Ler och ler och ler åt bebisar, frågar om sömntider, om matvanor, om förskoleplatser och planer.

Medan jag vill fråga om hur livet har kastats omkull, om de ens vet att de fortfarande älskar varandra, hur klaustrofobin känns ut i fingertopparna och om de har ett litet, litet utrymme någonstans längst in i sig själva som de sparar på som en räddning. Om de längtar, om det gör ont.

Jag stannar hemma hos mamma och pappa istället för att dricka öl hela natten i min kusins hus på landet och det är något som gör ont under revbenen hela kvällen. Jag orkar inte prata, vi ser på K-special. Det slår mig att jag inte vill vara en av kvinnorna, det är smutsigt men jag vill inte.

Alla mammor ska åka hem med sina bebisar och försöka samla kraft efter all jul, eller så ska de hålla sig borta med bebisarna från hemmet för att ge papporna utrymme att leva, så som papporna vill leva på juldagen efter alla tillställningar. Eller så har de vuxna barn som de vill ha hos sig eftersom de vanligtvis bor i en annan stad, vid havet. Kvinnans kärlek, ansvar, boja. Hennes livs mening. Medan han får leva och dricka och andas. Framför datorn i en längtan ut i en större värld, eller i en väns vardagsrum eller i ett uterum med miljontals åkrar för fötterna.

Jag vill också ha allt det där ni har. Jag brinner så starkt och jag längtar så mycket, säkert mer än er. Jag vill ha det utrymmet jag behöver, jag vill det av ren princip. Jag vill det för att jag inte vill bli motsatsen. Det är jag inte stolt över men det är så det är. Jag vill känna att jag betyder något, att jag vill något, att jag är en människa med begär och med benägenhet. Jag vill vara vid liv.

Men det flyter ihop, jag är också en kvinna. Allt vad jag vill som ni har, vill jag ändå på mitt sätt.

Jag stannar hemma hos mamma och hon somnar och min bröstkorg värker. Jag tittar på hela The Holiday och plötsligt vet jag precis vad jag saknar. Och tydligen är det exakt samma sak som alla andra kvinnor saknar. Jag har inte förstått det, men då kan alltså romantisk film vara det pyttelilla utrymmet allra längst in.

Samtidigt räcker det inte. Det här, det räcker bara inte.

Det hugger till igen mitt i vintern när mörkret är som allra tätast.
Någonting som centrerar kraften till mitten av mig.

En förhöjd livsnerv.

En upphöjd hybris som lyfter mig över slasket,

som glittrar och bubblar
som gör mig oantastlig
ger mig guld i ögonen
och stjärnfall, kristaller under huden
musiken

Allt finns för mig.

Och allt som är vanligt blir omöjligt att förankra. Gå på en utbildning, spara mina pengar, boka tandläkarbesök, söka lägenheter, planera julhelgen. Engagera mig i något som inte är livsviktigt.

Det finns en längtan i mig som aldrig kommer gå över.

Jag tror att jag alltid kommer leva med det bultande under första lagret,
begäret efter extasen som finns precis under ytan.

Som går lätt att skrapa fram och som ibland glimrar till utan att jag gör någonting alls.