Det finns ingen plats för de högt flygande orden, de frisläppta, de obegripliga orden. För de förstorande, svårfångade orden.

Allt som finns är en skärm och en kontorstol. Det finns tydliga svar på frågor och mitt huvud spränger och mina höfter värker.

Jag skrattar men sedan går jag hem och gråter

inte.

För jag orkar inte gråta.

Det är en farlig utveckling att upptäcka att man inte orkar gråta.

Vem ska guida en om inte gråten? Vad ska få en att leva om inte orden?

Jag ser aldrig på romantisk film.

Det blir jul och jag reser från havet, inåt landet. Familj och släktingar kommer och åker. Jag skrattar och frågar, nickar och häller upp kaffe. Ler och ler och ler åt bebisar, frågar om sömntider, om matvanor, om förskoleplatser och planer.

Medan jag vill fråga om hur livet har kastats omkull, om de ens vet att de fortfarande älskar varandra, hur klaustrofobin känns ut i fingertopparna och om de har ett litet, litet utrymme någonstans längst in i sig själva som de sparar på som en räddning. Om de längtar, om det gör ont.

Jag stannar hemma hos mamma och pappa istället för att dricka öl hela natten i min kusins hus på landet och det är något som gör ont under revbenen hela kvällen. Jag orkar inte prata, vi ser på K-special. Det slår mig att jag inte vill vara en av kvinnorna, det är smutsigt men jag vill inte.

Alla mammor ska åka hem med sina bebisar och försöka samla kraft efter all jul, eller så ska de hålla sig borta med bebisarna från hemmet för att ge papporna utrymme att leva, så som papporna vill leva på juldagen efter alla tillställningar. Eller så har de vuxna barn som de vill ha hos sig eftersom de vanligtvis bor i en annan stad, vid havet. Kvinnans kärlek, ansvar, boja. Hennes livs mening. Medan han får leva och dricka och andas. Framför datorn i en längtan ut i en större värld, eller i en väns vardagsrum eller i ett uterum med miljontals åkrar för fötterna.

Jag vill också ha allt det där ni har. Jag brinner så starkt och jag längtar så mycket, säkert mer än er. Jag vill ha det utrymmet jag behöver, jag vill det av ren princip. Jag vill det för att jag inte vill bli motsatsen. Det är jag inte stolt över men det är så det är. Jag vill känna att jag betyder något, att jag vill något, att jag är en människa med begär och med benägenhet. Jag vill vara vid liv.

Men det flyter ihop, jag är också en kvinna. Allt vad jag vill som ni har, vill jag ändå på mitt sätt.

Jag stannar hemma hos mamma och hon somnar och min bröstkorg värker. Jag tittar på hela The Holiday och plötsligt vet jag precis vad jag saknar. Och tydligen är det exakt samma sak som alla andra kvinnor saknar. Jag har inte förstått det, men då kan alltså romantisk film vara det pyttelilla utrymmet allra längst in.

Samtidigt räcker det inte. Det här, det räcker bara inte.

Det hugger till igen mitt i vintern när mörkret är som allra tätast.
Någonting som centrerar kraften till mitten av mig.

En förhöjd livsnerv.

En upphöjd hybris som lyfter mig över slasket,

som glittrar och bubblar
som gör mig oantastlig
ger mig guld i ögonen
och stjärnfall, kristaller under huden
musiken

Allt finns för mig.

Och allt som är vanligt blir omöjligt att förankra. Gå på en utbildning, spara mina pengar, boka tandläkarbesök, söka lägenheter, planera julhelgen. Engagera mig i något som inte är livsviktigt.

Det finns en längtan i mig som aldrig kommer gå över.

Jag tror att jag alltid kommer leva med det bultande under första lagret,
begäret efter extasen som finns precis under ytan.

Som går lätt att skrapa fram och som ibland glimrar till utan att jag gör någonting alls.

Kvällarna mörknar och luften klarnar. Löven blir gula, röda, tappar greppet och faller till marken.

Livet här har gått på så som man vet att det gör. Jag tog mig igenom dagarna här, veckorna bar mig med sig. Det blev ett år, och jag satt kvar i fåtöljen vid fönstret. Nu tänder jag lamporna igen.

Jag har börjat älska en ny människa. Jag har också tappat bort någon jag älskade. Jag älskar, lika starkt nu, men måste inordna kärleken på nya sätt. Allting har blivit något annat. På gott, och på ont. Jag gråter av sorg och jag gråter av lycka.

På ett sätt har jag glömt hur allting var. Jag har glömt hur det var självklart att det som betydde något fanns här, och hur det var när det inte hade blivit självklart att det som betyder något finns här.

Jag är rädd att vi glömmer, glömmer allt. Så vi glömmer att vi älskade varann.

Jag är rädd hela tiden.

Mitt i natten vaknar och inser att någon gång kommer jag inte att vakna mer, allt det här ska jag förlora. Ingenting är mitt.

Jag fryser till is utanför Willys, jag tänker att varje steg jag tar kan bli mitt allra sista.

Samtidigt mörknar kvällarna, som alla andra år. Nya lägenheter, samma lägenheter. Samtidigt faller löven igen. Det finns en tröst i det men den är temporär. Det finns en känsla i det av att tiden är cyklisk men den är en lögn. Den är en lögn för att livet är linjärt och det finns bara ett håll att gå åt och jag vill inte gå dit men jag har inga val. Jag vill köpa lögnen men jag kan inte.

Jag tänder lamporna igen och jag vill vara kvar i cirklarna. Och, just precis nu så får jag ju det. Jag vet att jag bara får ett begränsat antal varv i den här karusellen. Varje varv gör att jag ser på samma plats på ett lite annorlunda sätt och även när det är som fulast så vill jag åka igen för jag vill känna tårarna på kinden i blåsten och krampen i hjärtat över utsikten och känslan av att falla och av att resa sig igen.

Det är så märkligt, för trots all melankoli, trots alla katastrofer, trots det som gör så ont,

så vill jag bara fortsätta.

När kvällarna mörknar vill jag stå i mörkret, när luften klarnar vill jag fylla kroppen med den. När löven byter färg vill jag se, när de tappar greppet vill jag bada i dem, falla med dem, finnas. Jag vill finnas.

För allt jag fått och för det jag förlorat som jag vill få igen och för det jag fortfarande har,

vill jag finnas.

Mellan 15 och 20 tar man över världen och resten av livet går ut på att tappa greppet om den.

Bit

för

bit.

Jag saknar livet som det var.

Jag saknar hur det var att packa upp. Första gångerna vi hängde in i garderoberna och lade i lådorna. När vi tog rummet i besittning. De första insikterna om hur allting var och när vi bestämde hur allting skulle bli framöver. Hur världen skulle vara. När golvet låg för våra fötter och vi trodde på att vi betydde någonting. När vi bredde ut oss och tiden var slav under oss. Hur vi tänkte att det var vår tur och att vi skulle förvalta den bättre än vad alla andra hade gjort. Det storslagna inuti oss och hur det fick världen att krympa, vara en behändig plats.

Man får bara ett enda liv.

Och jag saknar hur det var innan det stressade mig.

De säger att jag fortfarande är ung och jag kan klamra mig fast vid den tanken. Men om kvällarna. Under för många av kvällarna, så tänker jag tanken att allt har gått så fort och jag tänker att det går fortare och fortare och att tiden har bara en riktning och jag tänker att min mormor sa att det är bara jul och midsommar nuförtiden och jag tänker på att min mormor är död nu.

Att en dag kommer jag inte heller att ha någon mamma. Och om jag någonsin blir en så kommer det också komma en dag när mitt barn inte har det.

Och mer än så kommer jag aldrig få veta om världen.

Jag kan inte sakna en tid då jag inte tänkte så för jag minns ingen sådan tid.

Men jag saknar tiden innan det var så nära inpå.

Jag ser mig själv i ögonen och på ett sätt är det första gången det här livet. Jag är i slutändan en person som har svårt att visa känslor.

Trots vad de alltid sagt om mig.

Och vad alla har trott.

Frisyren är ung och ganska sprallig än men huden längst upp på kinderna ser sliten ut av åren, jag är äldre än jag minns mig. Tiden gör det med människor. Men, min blick, den är äntligen fast och lugn.

Jag kan sitta på café, jag kan ha förlorat allt. Jag kan vara gammal, jag kan vara ensam. Allting kan vara mörkt. Jag kan missa mina sista chanser och jag kan ha ingen att ringa. Jag håller mig i stolen och andas in höstluften när stormen kommer. Låt det rasa. Jag har varit förkrossad så länge.

Nu.

Kommer något.

Nu kommer sorgen.

Jag välkomnar den, jag vill hellre ha den, än rädslan, än ängslan, än oron, än känslan av att nästan ha någon men innerst inne veta att det egentligen inte är ens. Att det egentligen inte är mitt, liv. På riktigt. Än att känna sig ensam in sällskap men någon som borde tycka om att vara nära en.

Jag lyssnar på lorentz och tänker jag också,

dels:

JAG VILL INTE VA DEN DU TVEKAR PÅ
VARFÖR SKA JAG VARA DEN SOM DU TVEKAR PÅ?

och dels:

Jag vill leva.

Jag vill lära mig.

En dag, när jag är ännu äldre än den här, då kommer jag kanske kunna bryta ihop fritt. Jag ska blotta allt för er. I wanna feel what love is. Varje dag fram till den dagen, då ska jag öva på att visa vem jag faktiskt är.

Min blick ska vara en blick som håller kvar, jag ska aldrig mer vara en person om vilken man säger "hon är så trygg och bra på att prata om sina känslor". Aldrig mer. Ska jag vara den lögnen.

Nu kommer ni få se mig rasa.

Och det kommer vara ett jävla mörker. Alla som vill får gå nu. Men ni som vill vara hos mig, er ska jag vara lojal till den dagen jag dör. Jag kommer falla i intet nu. Men min blick, den ska vara fast och lugn. Och jag tror vi kommer att älska varandra starkare.

Här kommer några ord som jag tror jag skriver vartenda jävla år:

Idag tänkte jag för första gången på september. Tog på mig halsduk och nya skor och drömde om att stå och röka och titta under lugg i eftermiddagssolen. Ville gå genom stan och prata om livet och döden över en take-away-kaffe, låna böcker om stora saker och andas in luften som betyder att nu är det på fucking allvar igen.

Jag spiller ut pärlemor i sängen under tiden och ingenting av det här gör något, inte i år. I år är det dels det att jag uppriktigt inte vill att sommaren ska ta slut för att jag inte vill förlora några jag älskar. Det är också det att det för första gången inte är så jobbigt. En bättre situation. Det är slutligen också det att det i år kanske är sista gången en sommar är så här och med den tanken i bakhuvudet vill jag bara klamra mig fast vid detta för evigt.

Ändå. Tänkte jag på september idag. Tillät mig.

Min tid kommer.