Jag börjar misstänka att anledningen till att jag känner mig död inombords är att jag flyttade till london när jag var tjugo. Jag läser en bok som handlar om två femtonåringar; bästisar, uttråkade, fantiserande och framförallt längtande. Dom drömmer om london. I london ska allt bli vackert. När man är femton beror olyckan på att man sitter fängslad på en inskränkt skola i en tråkig småstad där alla är likadana utom man själv och reglerna är helt fucked up och det enda man har är sin längtan. Det man är i är så jävla litet och dit man ska, fantasin, världen, livet som ska börja är så enormt stort. Det finns ett hopp i det som är så starkt att det kan överleva nitton karga vintrar i dödande mörka småstäder.

När man är tjugotre finns en hopplöshet så stark att man knappt orkar överleva en soligt ledig eftermiddag i en sekelskifteslägenhet med kakelugn. Jag vet av erfarenhet att panikångestattacker inte är vackrare på carnaby street än vad dom är i busskuren på barkvägen. Inte heller är det mer glamoröst att slita ihjäl sig framför sexistiska, alkoholiserade gubbar i notting hill än vad det är i mariestad. Kärleken blir inte lättare, vardagen har inget guldskimmer runt sig och bakfyllan består inte av mindre panik. Däremot känner man hela tiden ett gnagande samvete för det här skulle ju vara livet. Nu, äntligen är jag ju här, har jag ju kommit ifrån, har jag ju alla möjligheter. Det är smärtsamt.

Inte heller hade jag kunnat strunta i att åka. Det var ju det jag ville. Bort till där allt var glamoröst och vackert och möjligt och storslaget och himlastormande. Det finns en paradox i det där: längtan är vacker och verkligheten mer ful, men för att kunna längta måste man en dag göra verklighet av det.

Jag tror det är den paradoxen som kallas vuxendomen.