Och så kommer det då en dag när jag hinner gråta. Men jag är försiktig, inte helt som förr. Jag tror att jag nu har så jävla mycket skit lagrad inuti att jag inte vågar öppna ventilen helt och hållet. Jag tänker att jag måste ta det här bit för bit.

Jag hör en låt som jag hört tusen gånger förr men det är som att jag plötsligt förstår att den handlar om dig och mig och då går allting sönder. Jag sitter i fåtöljen och gråter och gråter och tänker på att vi ska bli gamla, att vi ska bli sjuka, att vi ska dö, att vi ska finnas för varandra, att vi ska stötta, att vi ska hjälpa. Jag försöker skriva en låt om det men det går sådär, och jag blir såklart besviken på mig själv. Jag hittar inte orden. Så är det hela tiden nu. Jag vill inbilla mig att förr hittade jag orden men jag vet inte om jag hittar på.

Jag kan gå runt och känna mig som om någon slags demens har börjat. Jag är ju för fan bara tjugoåtta, men jag kan liksom inte hålla isär saker och ting. Jag har inte samma kristallklara blick och sylvassa ord längre, som jag tänker att jag haft. Inte samma blixtsnabba tankar och vakna, kvickformulerade tal.

Det är som att allting har blivit en för komplex väv, som att jag levt för länge för att ha möjlighet att sortera ut saker och skilja dem från andra saker. Allting är liksom en gröt av allting och en sorg är en sorg som på något sätt innefattar hela väven, och en oro är en oro som finns i varje tråd. Jag försöker se mönster, tror att jag gör det. Vet inte längre vad jag hittar på och inte.

När jag skriver det känner jag mig galen, men det tror jag faktiskt inte att jag är.

Jag tror jag behöver tid, lugn, trygghet och bearbetning av saker och ting. En liten plats att vila på. En plats att bygga från igen. På nytt. Helt på nytt faktiskt, för allting ser på många sätt så annorlunda ut.

Jag tittar igenom massa bilder, det är bara drygt två år sedan de togs men ändå har allting hänt. Det är en märklig känsla att inte känna igen en klänning man har på sig och att tänka att man bodde med någon och att ingenting av det som finns nu ännu hade hänt.

Inget gudbarn att vänta på, tänka på, längta efter.

Ingen kris att att jobba på, riktigt så.

Ingen utmattning att återhämta sig från.

Inga alternativ till att bo du och jag att fundera över, inte direkt. Eller också; inget alternativ avverkat, testat, avslutat.

Ingen utbildning påbörjad att vackla i. Ingen erfarenhet av ett akademikeryrke.

Inga olika ekonomier att våndas över och undra var de ska ta en.

Inga utväxta långa hår och hela, rena kläder på alla.

Jag vet inte, allting är lösryckt, jag kan som sagt inte förmå mig att placera det just nu. Jag kanske bara vräker ur mig. Kanske får det en mening senare. Livet lever ju på av sig självt, jag kan inte välja. Jag kan inte pausa.

Samtidigt som man måste bearbeta det som trasat sönder en, måste man också ta sig fram och upprätthålla en vardag, ett nu, och även oroa sig för en framtid med katastrofer och sorger som komma skall. Det är det jag inte riktigt fattar just nu, hur man gör.

Men ändå händer allting liksom på. Så jag gör väl så gott jag kan antar jag.