Tillslut är det alltid så:

Att nånting dör om man åker
och nåt annat dör om man stannar kvar

<3 </3

Läser min allra första hemtenta på utbildningen med skämskudden i högsta hugg, ett antal försvarsmekanismer i bakhuvudet och en stor portion överseende med mitt tidigare jag uppdukad framför mig, men inser väldigt snabbt över raderna att den är svinbra. Så ödmjuk och vettig men ändå vass och full av vilja. Ibland tänker jag om mig själv att jag kanske redan har haft alla svaren. Att resten av livet nu går ut på att grumla sikten. Att det är därför folk inte gillar att åldras. Jag trodde att det var stelhet i kroppen, kanske till och med döden. Men det kanske är perspektiven. Det kanske är känslan av att ha förlorat det som man visste var sant.

Jag älskar att jag skriver, annars hade jag inte vetat vem jag har varit och då hade jag inte heller vetat vem jag är nu.

Eller så är det tvärtom, jag kanske har blivit det här på grund av att jag skrivit ner så mycket. Nostalgin, oförmögenheten att gå vidare, känslosamheten, viljan att dyka på djupet, skörheten, det storslagna som bankar i bröstet, längtan, all kärleken och de oändligt ledsamma molnen som hänger över mig - kanske är det alltihopa ett resultat av att jag har skrivit.

Då är det någonting annat som jag aldrig får veta om mig själv: vem jag hade kunnat vara om jag bara hade lämnat orden där de var, om jag bara hade gått därifrån och glömt.

Men det skiter jag i, allt jag känner när jag tänker på det här är: jag måste se till att skriva mer.