Kommer äntligen igång med tentan. Det är en sådan förlösning efter gårdagens lamslagna, paniska livmoder. Skriver om självkännedom och makt, hehe.

Allt känns så annorlunda jämfört med till exempel kulturstudierna samt allt annat jag brukar läsa. Där var det näst intill plikt att skriva om makt, här får jag liksom leta mellan raderna för att kunna ta upp det. Det är en ny typ av uppdrag som jag ger till mig själv och jag inbillar mig någonstans att det spelar roll här (för att orka fortsätta). Känner mig som en grävande journalist som gräver fram sociala strukturer, och att det helt plötsligt känns lite provokativt. Därav "hehe".

Annars vill jag helst bara skriva om förmiddagar och oktober och att vilja hålla kvar. Smärtan i att hösten kommer att brinna upp och att förmiddagen ofrånkomligt övergår i lunchkoman som övergår i att folk väller ut från sina arbeten och fyller gatorna igen. Gatorna som är mina på förmiddagen, som jag delar med pensionärer, mammalediga och sjukskrivna. Jag känner det i hela kroppen att jag tillhör dem, att jag vill tillhöra dem. Att jag inte vill att det ska ta slut.

Att om jag går kvar kommer jag förr eller senare få svälja alltihop och gå till jobbet.

Att om jag hoppar av kanske den här tiden kan vara ett tag till. Ett före, ett mitt i. Ett prövande. Ett sätt att inte fortsätta vara ung men fortsätta orka tänka och agera. Streta emot.

Men också så vill jag:
ha en plats
bidra
kämpa sida vid sida
vara nere på jorden
och förbättra den

Ju.

Men jag vill bara inte brinna upp som oktober, ryka ut som november, stelna som aska som december, januari, februari, mars.

Men jag antar att året har sin gång. Liksom livet.

Det kanske bara gäller att göra jul av det.

Kanske kan vara en del av processen att prokastrinera. Blir plötsligt upprymd över mitt utrymme här och att jag kan göra vad jag vill med det och att det inte ens behöver vara begripligt.

Lägesrapport för vetgiriga:
Älskar min tillvaro som är typ kaffe och att gå runt och frasa bland höstlöv. Och människor som växer om en ger dem tid (när en måste ge dem tid) = klasskompisar. Hatar att alla böcker skriver om samma jävla skit: följ dina drömmar. Påträffar detta svulstiga citat överallt numera. På dörren till NK, i personers poddar, på varje fucking föreläsning och i alla filmer som någonsin gjorts. Synd för jag brukade ju gilla film. Men det är vad det är.

Frågan är vad jag gör nu?

Stannar och är arg i tre år, lär mig deras vapen för att sedan använda dessa emot dem?
Eller drar och gör något annat?