"Det finns nåt litet i mig och jag tror det är fint."

Det blir höst och håkan hellström släpper en ny skiva lagom till den. Du brukar alltid föreslå höstens skiva men du har inte sagt något än. Jag tror inte det blir den här, men jag kommer lyssna på den om och om igen oavsett det. Det är en blandning av lojalitet och lust. Det är som kärlek är. Att både stå kvar, och att falla hela tiden.

Jag och hon går genom kvällen i göteborg, nu är den äntligen mörk igen så man kan se ljuset från fönster och lyktor glittra i vattnet. Håller varandras armar och jag tänker att här får jag gå med henne fortfarande. Jag vet vad jag vill i livet och det är att alla mina höstar när livet återvänder i den kalla luften få se henne le bredvid mig och att vi aldrig ska släppa varandras händer när mörkret faller och vi andas igen.

Jag ligger på sängen i guldljus och jag tänker att just nu i den här stunden så tror jag på riktigt, jag tror från djupet av mitt själv att vi kommer att vara tillsammans resten av livet alltså tills vi dör. Jag känner det på hela insidan av mig, att det är så det kommer att vara. Väl medveten om hur svårt det kommer att vara stundtals men hur enastående det kommer att vara för det mesta. Och det är så fint, det är så fint att ibland bara få älska rakt genom alla lager av oro, tvivel och brister.

"Månen sitter i förhör hos polisen."

Jag förstår på en massa olika sätt, och ganska långsamt kan man tycka, att jag hela tiden levt med en vacklande, darrande fråga om vem som egentligen finns för mig. En stor fruktan kan man ju kalla det. När det väl går upp för mig är det som pandoras ask. Jag blir liksom tvungen att hålla upp denna fruktan bredvid varje enskild relation jag någonsin haft, och mycket värre; de jag har. Jag kan förstå att mitt undermedvetna har hållit känslan på behörigt avstånd så länge. Men när jag nu är här kan jag såklart säga att jag anat den som en botten i mig själv länge. En abstrakt känsla av att jag inte kan sluta dra. Som att bara fortsätta prata, år efter år, för att fylla de hålen där rädslan för tystnad alltid funnits. Såklart har jag blivit väldigt bra på att dra, väldigt bra på att prata.

Att ge för att få, egentligen, innerst inne. Men också: att ge av rädsla att inte få.

Att inte få.

Den fucking jävla oceanen av smärta.

"Jag trodde jag visste vad livet var, men livet är en vidrig gåta."

Jag kommer att minnas den här sommaren och hösten som en flodvåg av insikter. Det känns som att de kommer på löpande band. Jag tänker saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka och det är som att allting jag tagit för givet förut håller på att avmaskeras nu. Jag vet inte längre vad som finns bakom något men jag håller på att reda på det. Och jag tror att det är därför det inte bara är skrämmande längre.

Plötsligt förstår jag liksom att det läskigaste av allting är att inte veta och att inte göra. Samtidigt. Att inte veta men att göra något, att söka sina svar, att låta det gå - det finns något i det som är som motgift mot paniken.

Jag börjar långsamt ana att det är en utav alla anledningar till att jag mått så dåligt. Att jag suttit fast i ett inte.

Jag mår rätt dåligt nu också, men på ett nytt sätt hela tiden ändå. Ibland är det väl det enda man har. Jag gråter hysteriskt på förmiddagarna i två tomma rum och kök. Ligger still och stirrar på fläckar i taket. De som vi själva har gjort och de som kanske alltid var där, men som man kanske inte såg bara. Fastnar i konstiga manier som att jag klipper alla blomblad och flyttar ljusstakar tre millimeter åt höger, och så fyra åt vänster. Ägnar timmar åt att tänka på vilket som blir bäst fast jag innerst inne vet att det är samma sak, det spelar ingen roll. Men jag glömmer lätt bort sådant och tappar bort mig i mitt eget sinne, det är så himla stort där. Svårt att gå rakt.

Men det tar sig. Det här är helt nödvändigt, jag vet det. Det måste till en fas av förvirring, yrsel, mörker och lamslagenhet när man vuxit fast i en jord utan nog med näring och vatten, och sedan blivit uppriven med rötterna. Tids nog kommer vi att bygga upp den här lägenheten, det här livet kommer att ta form. Saker kommer att kristallisera ut sig, vi kommer att definiera dem och vi kommer att kämpa för dem eller komma på att vi inte kan eller vill.

Det kommer att blöda och göra ont i massor av dagar efter denna. Det kommer att lemlästa och trasa sönder mig tusen gånger igen efter att jag skrivit den här texten. Men mina rötter kommer leta sig fram genom jorden efter det som behövs, det tar bara lite tid och massa jävla smärta och ångest. Så är det ju att leva.

"Res dig efter varje smäll. Du har en ängel på din axel. Din tid kommer."

För vissa börjar livet ikväll. Det hör jag genom alla fönster.

Och jag, jag blir äldre. Jag blir bättre och jag blir sämre. Jag vet en massa saker som de inte vet än. Det där de känner nu, natten som exploderar i kroppen, det kommer att ta slut. Det kanske är den enda lilla trösten.

Jag får en snabb släng av den igen, lusten att gå ut och ljuga om min ålder. Mycket smink och mycket sprit. Jag skulle liksom ha en fribiljett till oemotståndlighet om de kunde trodde på mig. En vuxens sinne i en ungdoms ansikte.

Tänk om det fucking enda man kan skriva om som äldre kvinna är åldrande? Om den mänsklighet som folk ser i en urvattnas så mycket med åren och det blir det man tvingas se allting genom.

För jag känner liksom att jag tjatar om det, förlåt för det. Det kanske är någon slags kris. Jag vet inte om man alltid känner det mitt i men jag upplever att jag har haft en ålderskris i tio år, som bara flyttar sig.

Jag tror inte det finns några sätt att komma undan, även om jag har tänkt noggrant på flera olika. Leva som om man vore ung, leva som om man vore en perfekt 28-åring, leva precis som man vill. Ingenting har hjälpt.

Nu går de ut och börjar sina liv i natt och i sängen ligger jag och hoppas att de ska vara tysta för att jag måste gå upp 05:30 till mitt tråkiga jobb. Det bara är så grått.

Jag brukar liksom gilla livet även när det inte är så glamouröst, men de här dagarna som är nu; jag känner så jävla mycket sorg och svårhanterat vemod.

Hur ska man någonsin kunna hantera att livet bara går?

Det finns små korn, pyttesmå glitterbitar som blinkar till som i solsken och fladdrar förbi ibland inuti en. Saker som har funnits. Sådant man en gång kände. Någon man älskat. Något man trodde på. Grejer man tänkt. Hur det har varit med allt.

Blink och så lika fort borta bara. Tillbaka till sakernas ordning. Det går inte hålla fast vid och,

man kanske inte heller vill.

Om man ständigt ska gå runt och vara närvarande i hela sin historia så orkar man inte leva mer. Det är för mycket tror jag.

Men ibland. Ibland. För att man vill, eller för att det inte jämt går att värja sig heller.

Glitter faller genom mörkret, då och då är man bara ett sår. Det blöder där det annars är stumt och man kan spela saker som forever young och man kan sakna någon som man hatat.

Sådant som gjort en sämre är sådant man i efterhand tänker på som saker man har förlorat. För att man fungerar så, för att man vill ut. Ur sig själv. Igen.

Någon gång till bara.

Men livet liksom bara går. Det kommer aldrig gå att vänja sig vid.

Det är ett jävla mos i mitt huvud. Jag undrar varför allt känns som att det är så mycket hela tiden, om det kanske alltid är så det känns när ångesten kommer.

Jag försöker tänka en halvtimme varje morgon när jag går till jobbet. Allting som är viktigt, som spelar någon roll, hur det står till med det. Men det är så mycket som kommer upp, jag får liksom släcka bränder. Ta det mest väsentliga först och börja i någon ände. Men jag vet inte.

Sedan jobbar jag, fungerar. Tänker inte så mycket. Pausar mig men är samtidigt i mig själv på ett stillsamt sätt. Vet att det inte finns utrymme, så jag stänger kanalen så länge.

Och så försöker jag några timmar på eftermiddagen att leva, det är svårt. Jag är för trött, det går för snabbt, alla är för bortavarande. Jag saknar, jag är ledsen.

Då och då, en eftermiddag här och där, som idag, så har jag ingenting att göra och jag går hem och tänker att det är bra att jag är ensam idag och det ska bli skönt. Jag gråter och lyssnar på poddar om psyket, döden, ensamhet, relationer. Gråter mer, lyssnar på musik. Det växer sig mycket större än jag hade tänkt och så övermannar det mig.

Att jag ska dö någon gång. Att min mamma smsar och skriver att semestern är bra men att hon märker av att hon blivit äldre och inte orkar lika mycket längre och att det är deprimerande. Att mina vänner inte är här. Hur mycket andra ens tycker om mig. Vem som finns för mig. Hur framtiden egentligen ska bli. All tid som har passerat och förvunnit för alltid, alla dagar som bara har gått. Allt som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Försöker duscha varmt, känner mig som en idiot. Tänker; jag vet ju om att jag behöver ha tid för mig själv för att bearbeta och smälta saker, för att orka med att känna så mycket för andra och för att ta in människor runt omkring mig. Men när jag väl är själv tappar jag så lätt verklighetsuppfattningen, fötterna släpper så lätt för mig. Det är bra för mig att gråta och gå igenom tankar och känslor, genomleva skit. Men när jag gör det hamnar jag ofta så nära branten, tippar över.

Jag vet inte hur jag ska hantera livet men å andra sidan vem fan vet det.

Det har hunnit bli augusti och jag slänger de sista sakerna som är märkta med våra namn. Hädanefter är allting ditt och mitt. Vi behöver inte skriva upp det längre.

Jag har tänkt tankar som; vi kanske kan stanna. Och; det kan hända att jag börjar trivas här.

Under lång tid har jag velat gå upp i någonting helt och fullt, velat inte behöva undra eller dra gränser med markeringspenna. Innan tänkte jag att det bara krävdes att man gav mer. Mer bekräftelse, mer bedyrande, mer uppoffringar, mer mod, mer kärlek, mer tillit, mer av sig själv. Nu vet jag bättre.

Antingen är det så att det finns krafter som är så mycket starkare än oss, trots allt. Eller så är saker bara inte som jag alltid trott att de var. Båda är lika sorgliga så det spelar ingen roll.

Jag kommer som vanligt inte gå vidare, för det gör jag ju aldrig. Det har jag aldrig fattat hur. Men jag kommer att gå på, och igenom, det här också. Det har jag insett.

Som med allting som går sönder, som med allting som drar undan marken under ens fötter, så tvingar även detta en att svänga lite, att hitta en lite annan väg. För gå, det måste man ju. Det finns ju inget annat.

Och någonstans är det ju så att oljan jag köper nu och ställer upp på bänken, jag behöver inte fundera. Det finns inga gränser mellan oss. Hur svårt det än är att komma hit så var det ändå så att vi ville och att vi vågade. Vi gick i båten tillsammans. Det kan vara så att den sjunker sedan eller att en hoppar över bord eller att vatten börjar läcka in eller att vi måste simma en bit eller att någon vill in till land eller att vi går på ett grund. Så är livet. Men vi sitter tillsammans i båten, vi klev båda i. Det spelar roll.

Hur svårt det än är att komma hit, så är det på riktigt.

Men eller så är det bara fucking augusti. Trycket över mitt bröst släpper ju alltid lite då.