Det har varit en torsdag som känts som en fredag, en fredag som känts som en fredag och nu en lördag som känns som en söndag. Igår var det mars som kändes som juni och för någon vecka sedan var det mars som kändes som december. Jag har inte gjort något i skolan på många dagar, veckor och i går råkade jag svara att jag var tjugotre när någon frågade.

Just nu känner jag mig lite bortkopplad från "livet". Men en sak som jag tyckte var väldigt bra idag var sara kadefors krönika i gp.

Och vad fan ska jag bli nu när jag har blivit stor då?

Jag känner precis samma som när jag var femton och skulle välja till gymnasiet. Nej, det gör jag faktiskt inte. Då var jag tokkär och livrädd, hade sms-tumme, var instängd i en stad och ett sammanhang som fick mig att känna mig dålig och otrygg, trodde att jag var tjock, var asfull varje helg för att få vara lite fri, trodde att jag skulle få barn inom typ fem år och hade inte fattat att jag var feminist än.

Men.


Jag minns att jag skrev en krönika, jag tror att det var till det skriftliga nationella provet i svenska, om just det här. Att kunna välja men inte veta. Eller ja, inte ha någon jävla aning om var man ens skulle kunna börja, alltså. Och så drog jag några metaforer om att man väntade på en blixt som skulle slå ner i huvudet och hur man väntade förgäves och jag tror till och med att jag kom fram till att det enda man kan är att göra något som skulle kunna kännas kul och intressant. Nio år senare: Du hade rätt! Eller jag håller fortfarande med dig. Och om jag väntar så väntar jag fortfarande förgäves. Men jag tror inte att jag gör det längre.

Däremot börjar jag känna att CSN flåsar mig i nacken. INTE för att jag har tagit så himla mycket studielån och INTE för att det inte är okej (eller till och med väldigt bra) att göra det. Men för att det är ett faktum att dom kommer börja kräva tillbaka pengarna och således ett faktum att jag måste betala och således ett faktum att jag måste få pengar någonstans ifrån och... typ tråkigt om det måste bli från samma ställe som innan jag hade pluggat någonting.

Om man nu väljer att koppla ihop det så i sitt liv, att utbildning ska leda till jobb.

Jag skulle faktiskt aldrig säga att kreativt skrivande inte har lett mig någonstans för jag tycker inte att man kan resonera så. Enbart utifrån vilka jobb det ledde till. Det är klart att jag inte kommer få något jobb på det och inte fan kommer jag väl få ett jobb på svenska språket heller. Som det är nu, 30 hp. Och jag skulle inte ha något emot att se pluggande som något annat än bara en väg till jobb. Som en paus till exempel, från 40-timmarsveckor och 4-veckorssemestrar. Som en omväxling. Som en kul grej. Som en nystart. Som en flyktväg, vad som helst.

Men grejen är ju den att jag inte har något att komma tillbaka ELLER komma fram till. Som det känns. Okej det värsta som kan hända är väl att jag får jobba i barer och på fritidsgårdar igen. Det finns väl värre saker i världen. Men det skulle ändå kännas... kul. Att kunna få ett annat jobb. Kanske ett som skulle kännas som att det passade lite bättre på något plan.

Och med anledning av det sitter jag här till tjugo över ett och surfar och funderar. Konstruktiv som alltid. Och slås av att det känns likadant. Nio år senare vet jag precis lika lite och kommer fram till exakt samma svar. Något som skulle kunna kännas kul och intressant.

Eller, är det förresten sant?

Kanske vet jag lika lite men kan lite mer. Är pyttelite mer medveten om vad som finns och hur det funkar. På till exempel universitetet eller arbetsmarknaden. Jag kanske vet bara en gnutta mer om att säga till en chef att det här vill inte jag, möjligen har jag någonstans i bakhuvudet att säga upp sig går och jag tror inte längre att jag skulle gå sönder av akademiska studier. Och det hjälper väl någonstans?

Om man kan se det så, som att allt hjälper någonstans, för det tror jag att det gör, så kanske man i alla fall kan vara lite mindre ett nervvrak när man går genom livet.

Och det verkar ju stämma. För det där med att jag känner mig exakt likadan. Jag har ju inte alls samma panik som för att välja till gymnasiet. Jag har faktiskt inte så mycket panik alls. Jag tror inte att jag gör mitt livs val och det trodde jag på något sätt då. Det gjorde jag inte, kan jag säga såhär med facit i hand. Och det tänker jag inte göra nu heller.

Men det skulle kanske kunna kännas kul och intressant att kunna söka något jobb som för mig är bara lite mer engagerande, lite mindre horigt och där jag passar bara lite bättre än på mina tidigare. Så tänker jag när jag sitter här och googlar och läser och kollar upp och klickar runt.

Just nu kliar jag mitt huvud över:

Språkkonsultprogrammet
Översättarprogrammet
Internationella språkprogrammet
Kandidat i sociologi
Kandidatprogram kultur

Ja, det här var ju en digital verbal spya som hette duga. Jag tror jag behövde höra mig själv säga vad nu det här skulle vara bra för.