Känslan av att ha ett enochenhalvliterspaket mellanmjölk i kylen och en förmiddag utan planer och inte skrämmas av den tanken. Att veta att jag kan brygga en hel kanna kaffe och dricka precis hur många koppar jag vill för mjölken räcker och tiden, för en gångs skull räcker den också. Att lyssna på timbuktus sommarprat, och sedan på underbara claras, på emmas rekommendation. Att ligga på divanen i raggsockar för att mina fötter är kalla. Att våga ta in känslor och orka tänka tankar. Att gråta när jason berättar om hur hans vän dog i en bilolycka, eller när clara berättar om hennes mammas cancer. Att le när honfilosoferar runt lugn och kärlek. Att fundera när hon pratar om kristendom och tro. Känslan av att jag hinner samla ihop mig själv. Allt ackomanjerat av bob dylans fantastiskt gnälliga röst. Det är då det är någonting värt. Det är den känslan som ändå säger mig att det kommer gå.