Jag får bevittna mycket genom mitt fönster. Soffan med divanen står precis under fönstret ut mot gatan och fiket på andra sidan, det är helt perfekt. Mitt fönster är som en hemlig skyttegrav, fast jag använder den bara till spaning. Även om vi bor på understa våning så är den tillräckligt upphöjd för att förbipasserande inte direkt ska se in. Ut ser man perfekt.

Här sitter jag alltså denna förmiddag. Det är en utav mina favoritsysslor. Inga måsten, bara massa kaffe och podcasts och böcker. Så händer något ytterst befriande, jag ska ge mig på att försöka förklara:

Morgonen är svettig och klibbig. Sådant jag hatar. Solen skiner och man kan inte andas. Min begynnande förkylning känns mer uppkörd än vad den egentligen är. Människor sitter på fikets uteservering och har det bra, och det är i och för sig ganska fint. Men vad som är ännu finare, är när himlen plötsligt släcks och regnet spottas ut. Det går så fort och jag sitter och tittar på mänskligheten som är precis som djur. Från strålande sol till spöregn och alla liksom bara försvinner åt olika håll. På max fem sekunder går uteserveringen från full till tom. Och alla välkammade, alla piffade, alla uppsminkade, alla pressveckade, alla creddigt klädda, hela det i allmänhet utseendebesatta folket bryts ner innan någon hinner blinka. Plötsligt faller alla skal och kvar finns ett gäng tilltuffsade blöta människor. Som ändå ler mot varandra i något slags samförstånd. Jag sitter i min skyttegrav och jag tycker det hela är så vackert. Plötsligt står det klart för mig att det vi kämpar timmar med dagligen, har naturen kraften att bryta ner på en sekund. På något skevt sätt blir jag trygg av den tanken.