Jag går bakåt tjugotre år och hundrafyrtiofyra dagar i kalendern. Jag vill veta vilken veckodag jag föddes, i hopp om att det ska säga mig något stort och viktigt om mig själv. Jag bläddrar och bläddrar i iphonen, jag räknar febrilt.

Den sjunde mars nittonhundraåttioåtta. Klockan var typ halv tolv på förmiddagen. Det var en lördag.

När lillan kom till jorden, det var i mars och förmodligen var det ingenting som gol förutom möjligen min stackars mamma i smärta (det var hennes första barn och hon låg hemma och tänkte att det ska säkert göra ännu ännu ondare innan man ringer någon eller åker in någonstans). Säkert var det snöslask också. Det brukar vara det, fast jag alltid tänker att jag fyller år på våren och att det ska ha börjat smälta och skina. Det var den sjunde mars och det var en lördag

Jag bläddrar, och jag förväntar mig någon slags aha-känsla. Något att känna igen. En bit som faller på plats. Har jag nämnt att jag desperat försöker hitta mig själv? Att varje liten ledtråd kan vara av största vikt?

Så visar det sig vara en lördag, och jag vet inte hur jag ska tolka det. På något sätt känns det som att en sliten tisdag hade stämt bättre. Eller jag hade nog väntat mig en sådan. Men det var en lördag.

Och jag gillar ju lördagar, i och för sig. Detektivarbetet fortsätter.