När jag var liten visade min pappa mig hur man kunde rita allting som fanns runt en stol men inte själva stolen, och på så sätt ändå skapa en stol. Det skulle han aldrig ha gjort för femton år senare är jag fortfarande bäst i hela jävla världen på att skapa mig själv utefter det som fattas i ett sammanhang. Jag läser av tomrummet - och jag blir det. Det är skrämmande lätt.

Vad han aldrig visade mig var hur det blir om man plockar bort sakerna runt stolen. Pappa, du glömde säkert, jag är inte arg. Men du skulle ha visat mig att när man sedan suddar mattan, bordet, väggen, tavlan, lampan, sängen och golvet - då tynar lilla stolen också bort.

Där jag satt i min ensamhet och helt plötsligt var ingen alls tvingades jag inse det på egen hand.

Det finns nästan ingenting jag önskar mer än att jag en dag också ska lära mig hur man drar några konturer runt stolen. Inte där den får plats eller hur den passar med sakerna runt om. Utan utefter vad stolen är och behöver vara för att faktiskt fungera som stol.