På torsdagen åker jag och anna ut till havet. Hon räddar mig. Ibland behöver jag någon som säger till mig att gå ut ur lägenheten inte måste vara synonymt med att åka till stan som blir synonymt med att gå i affärer som blir synonymt med att granska snygga människor som blir synonymt med att fundera på hur jag ska ändra mig som blir synonymt med att handla massa saker som blir synonymt med... en känsla av bara olycklighet.

Vid havet läker jag lite. Det är människor där också och dom är också snygga, men dom tömmer mig inte på energi. Det är lugnt på saltholmen och man slipper svettas. Annas varma ord och havets kalla vågor gör att jag någonstans hittar en liten flik att dra mig tillbaka till mig själv i. Smärtan i axeln som jag gått runt och dragit på avtar, pressen känns mindre hård.

Livet känns inte lika farligt.