Jag mailar min före detta chef och ljuger lite om en kvarglömd mobil samt talar lite sanning om en kraschad mobil. Jag får till svar att han undrar om jag vill jobba lite.

Det vill jag för mitt liv inte.

Så då sträcker jag på ryggen. Kanske är jag kaxig bara över mail men det spelar ingen roll för min frigörelse är min frigörelse. Jag skriver: nej, det vill jag inte, jag har mer än nog med skolan och jag vill koncentrera mig på det. Hoppas det löser sig ändå. Och det är ju bara så det är, det finns absolut ingenting mer att säga. Jag menar, det finns ju en miljon saker jag skulle kunna ha sagt om att jag är ledsen och kanske bara inte just nu och hör gärna av dig igen och slickeslickeslick. Men nej. Jag gör inte det.

Jag säger nej. Och så är det bra med det.

När han svarar att han löser det och att han bara ville kolla med mig och inte alls låter så stor och farlig som jag ibland fått för mig att han är, då vet jag:

Jag är fri att gå nu. Och det är min egen förtjänst.