Vi flanerar runt, så som vi gör ibland. Pratar om en gammal vän till oss båda men mest till honom. Det kan vara en felaktig analys, säger jag appropå någonting. Men är han inte ganska lik sin bror i det, det känns som om dom båda pratar mycket om sin pappa på fyllan. Nykter också, svarar han, mycket. Ja, säger jag. Det förstår jag ju att han gör med dig som känner honom så väl. Men det gör han inte riktigt med mig. Han tänker efter lite och säger: nej det gör han nog inte med vem som helst.

Kvällen blir lite kallare. Det är blått, nästan svart ute. Katja, som vi just fått höra att hon heter, biter tag i mina ögonfransar. Men hans blick är varm när han stannar mig mitt i gatan. Jag menade ju inte så, säger den. Jag säger: vad är jag då?

Malin du är... vad heter motsatsen till vem som helst?

Det är jag som går en kurs i svenska språket. Jag har en relativt stor dos nördig ord- och fraskunskap lagrad i huvudet. Kanske är det jag som borde veta det.

Det gör jag förstås inte. Men jag ler.