Det kommer ett brev. Hon skriver några förströdda ord om allting sedan sist. Jag hade nästan glömt bort gråtfesten på tåget från tyskland, men när hon skriver att sorgligheter kan vara så vackra så minns jag. Sorgligheter kan vara vackra. Men ofta är dom bara förjävla fula. Sedan är orden blytunga och handlar om skam och fula tapeter men egentligen ingenting om sex. Egentligen ingenting om sex men om hur någonting tyst går sönder.

Jag sitter i mitt fönster och mitt hjärta väger så mycket att det tynger sig ner i magsäcken. Mitt emot går människor i sina fönster. Tre rader på ena hållet, tolv på andra. Är det trettiosex? Jag tänker fast jag inte vill: bakom varannat fönster bor någon som blivit våldtagen. Om vi har tur finns det en i mittersta lägenheten i tredje fönstret från vänster som skulle säga att det var just så det var.