Vuxenhet för mig har aldrig varit räkningar. Bara på skoj i så fall, någon enstaka gång. Vuxenhet har aldrig varit möbler på ikea eller tidiga mornar på grund av ett jobb som inte heller har varit vuxenhet. Lika lite har det varit varma jackor, att prata barnnamn, att nöja sig med ett glas vin. Eller lite kanske, lite har det varit det. Men det har aldrig varit det viktigaste.

Jag har sagt att det bästa jag gjort är att bli vuxen.

Mycket tänker jag på det idag när jag går hem genom kvällsmörkret och tittar in i folks fönster. Varför jag har sagt det. Och en sak slår mig: vuxenhet har framförallt aldrig någonsin varit tråkighet för mig.

Vuxenhet för mig är: att få välja själv utan att vara tvungen att stå till svars för någon. Att få höra sig själv säga högt vad man tycker och vad man känner. Oavsett vem som lyssnar. Att sakta börja definiera sig efter det, istället för efter vad ens föräldrar, ens lärare, ens kompisar och killarna i ens omgivning tycker och känner. Att någonstans långt inuti veta att det är möjligt, även om det är svårt, därför att jag är vuxen nu.

Det gör överhuvudtaget inte livet tråkigare. Det gör mig modig och lite hoppfull.