Jag vill bara gråta ut all kola ur mitt huvud. Min kropp sitter still och skiter i att lyssna på mig. Jag orkar inte åka och jobba. Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag förut lyckades överleva tanken på fem långa månader till. Någonstans förstår jag ju att den här känslan är irrationell, men alla "det är bara idag", "sex ynka små timmar till" och "jag är snart där" som jag tänker, lyckas ändå inte sudda ut känslan av att det sista steget ut ur det här är enormt.