Stirrar mig själv rakt i ögonen för att få några svar. Du är en liten kämpe, tänker jag och känner en sorts respekt inför mig själv, men vem är du? Det är allvar, jag vill veta. Vad har du varit och vad fick du aldrig vara? Jag känner inte riktigt igen mig i väggspegeln i det där vardagsrummet, eller så är det för att jag har tittat för länge. Mina ögon bränns. Stilla, gråter jag.

I hur många mörka avgrunder har du varit utan att jag var där bredvid dig?