"Det finns nåt litet i mig och jag tror det är fint."

Det blir höst och håkan hellström släpper en ny skiva lagom till den. Du brukar alltid föreslå höstens skiva men du har inte sagt något än. Jag tror inte det blir den här, men jag kommer lyssna på den om och om igen oavsett det. Det är en blandning av lojalitet och lust. Det är som kärlek är. Att både stå kvar, och att falla hela tiden.

Jag och hon går genom kvällen i göteborg, nu är den äntligen mörk igen så man kan se ljuset från fönster och lyktor glittra i vattnet. Håller varandras armar och jag tänker att här får jag gå med henne fortfarande. Jag vet vad jag vill i livet och det är att alla mina höstar när livet återvänder i den kalla luften få se henne le bredvid mig och att vi aldrig ska släppa varandras händer när mörkret faller och vi andas igen.

Jag ligger på sängen i guldljus och jag tänker att just nu i den här stunden så tror jag på riktigt, jag tror från djupet av mitt själv att vi kommer att vara tillsammans resten av livet alltså tills vi dör. Jag känner det på hela insidan av mig, att det är så det kommer att vara. Väl medveten om hur svårt det kommer att vara stundtals men hur enastående det kommer att vara för det mesta. Och det är så fint, det är så fint att ibland bara få älska rakt genom alla lager av oro, tvivel och brister.

"Månen sitter i förhör hos polisen."

Jag förstår på en massa olika sätt, och ganska långsamt kan man tycka, att jag hela tiden levt med en vacklande, darrande fråga om vem som egentligen finns för mig. En stor fruktan kan man ju kalla det. När det väl går upp för mig är det som pandoras ask. Jag blir liksom tvungen att hålla upp denna fruktan bredvid varje enskild relation jag någonsin haft, och mycket värre; de jag har. Jag kan förstå att mitt undermedvetna har hållit känslan på behörigt avstånd så länge. Men när jag nu är här kan jag såklart säga att jag anat den som en botten i mig själv länge. En abstrakt känsla av att jag inte kan sluta dra. Som att bara fortsätta prata, år efter år, för att fylla de hålen där rädslan för tystnad alltid funnits. Såklart har jag blivit väldigt bra på att dra, väldigt bra på att prata.

Att ge för att få, egentligen, innerst inne. Men också: att ge av rädsla att inte få.

Att inte få.

Den fucking jävla oceanen av smärta.

"Jag trodde jag visste vad livet var, men livet är en vidrig gåta."

Jag kommer att minnas den här sommaren och hösten som en flodvåg av insikter. Det känns som att de kommer på löpande band. Jag tänker saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka och det är som att allting jag tagit för givet förut håller på att avmaskeras nu. Jag vet inte längre vad som finns bakom något men jag håller på att reda på det. Och jag tror att det är därför det inte bara är skrämmande längre.

Plötsligt förstår jag liksom att det läskigaste av allting är att inte veta och att inte göra. Samtidigt. Att inte veta men att göra något, att söka sina svar, att låta det gå - det finns något i det som är som motgift mot paniken.

Jag börjar långsamt ana att det är en utav alla anledningar till att jag mått så dåligt. Att jag suttit fast i ett inte.

Jag mår rätt dåligt nu också, men på ett nytt sätt hela tiden ändå. Ibland är det väl det enda man har. Jag gråter hysteriskt på förmiddagarna i två tomma rum och kök. Ligger still och stirrar på fläckar i taket. De som vi själva har gjort och de som kanske alltid var där, men som man kanske inte såg bara. Fastnar i konstiga manier som att jag klipper alla blomblad och flyttar ljusstakar tre millimeter åt höger, och så fyra åt vänster. Ägnar timmar åt att tänka på vilket som blir bäst fast jag innerst inne vet att det är samma sak, det spelar ingen roll. Men jag glömmer lätt bort sådant och tappar bort mig i mitt eget sinne, det är så himla stort där. Svårt att gå rakt.

Men det tar sig. Det här är helt nödvändigt, jag vet det. Det måste till en fas av förvirring, yrsel, mörker och lamslagenhet när man vuxit fast i en jord utan nog med näring och vatten, och sedan blivit uppriven med rötterna. Tids nog kommer vi att bygga upp den här lägenheten, det här livet kommer att ta form. Saker kommer att kristallisera ut sig, vi kommer att definiera dem och vi kommer att kämpa för dem eller komma på att vi inte kan eller vill.

Det kommer att blöda och göra ont i massor av dagar efter denna. Det kommer att lemlästa och trasa sönder mig tusen gånger igen efter att jag skrivit den här texten. Men mina rötter kommer leta sig fram genom jorden efter det som behövs, det tar bara lite tid och massa jävla smärta och ångest. Så är det ju att leva.

"Res dig efter varje smäll. Du har en ängel på din axel. Din tid kommer."