Det är ett jävla mos i mitt huvud. Jag undrar varför allt känns som att det är så mycket hela tiden, om det kanske alltid är så det känns när ångesten kommer.

Jag försöker tänka en halvtimme varje morgon när jag går till jobbet. Allting som är viktigt, som spelar någon roll, hur det står till med det. Men det är så mycket som kommer upp, jag får liksom släcka bränder. Ta det mest väsentliga först och börja i någon ände. Men jag vet inte.

Sedan jobbar jag, fungerar. Tänker inte så mycket. Pausar mig men är samtidigt i mig själv på ett stillsamt sätt. Vet att det inte finns utrymme, så jag stänger kanalen så länge.

Och så försöker jag några timmar på eftermiddagen att leva, det är svårt. Jag är för trött, det går för snabbt, alla är för bortavarande. Jag saknar, jag är ledsen.

Då och då, en eftermiddag här och där, som idag, så har jag ingenting att göra och jag går hem och tänker att det är bra att jag är ensam idag och det ska bli skönt. Jag gråter och lyssnar på poddar om psyket, döden, ensamhet, relationer. Gråter mer, lyssnar på musik. Det växer sig mycket större än jag hade tänkt och så övermannar det mig.

Att jag ska dö någon gång. Att min mamma smsar och skriver att semestern är bra men att hon märker av att hon blivit äldre och inte orkar lika mycket längre och att det är deprimerande. Att mina vänner inte är här. Hur mycket andra ens tycker om mig. Vem som finns för mig. Hur framtiden egentligen ska bli. All tid som har passerat och förvunnit för alltid, alla dagar som bara har gått. Allt som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Försöker duscha varmt, känner mig som en idiot. Tänker; jag vet ju om att jag behöver ha tid för mig själv för att bearbeta och smälta saker, för att orka med att känna så mycket för andra och för att ta in människor runt omkring mig. Men när jag väl är själv tappar jag så lätt verklighetsuppfattningen, fötterna släpper så lätt för mig. Det är bra för mig att gråta och gå igenom tankar och känslor, genomleva skit. Men när jag gör det hamnar jag ofta så nära branten, tippar över.

Jag vet inte hur jag ska hantera livet men å andra sidan vem fan vet det.