För vissa börjar livet ikväll. Det hör jag genom alla fönster.

Och jag, jag blir äldre. Jag blir bättre och jag blir sämre. Jag vet en massa saker som de inte vet än. Det där de känner nu, natten som exploderar i kroppen, det kommer att ta slut. Det kanske är den enda lilla trösten.

Jag får en snabb släng av den igen, lusten att gå ut och ljuga om min ålder. Mycket smink och mycket sprit. Jag skulle liksom ha en fribiljett till oemotståndlighet om de kunde trodde på mig. En vuxens sinne i en ungdoms ansikte.

Tänk om det fucking enda man kan skriva om som äldre kvinna är åldrande? Om den mänsklighet som folk ser i en urvattnas så mycket med åren och det blir det man tvingas se allting genom.

För jag känner liksom att jag tjatar om det, förlåt för det. Det kanske är någon slags kris. Jag vet inte om man alltid känner det mitt i men jag upplever att jag har haft en ålderskris i tio år, som bara flyttar sig.

Jag tror inte det finns några sätt att komma undan, även om jag har tänkt noggrant på flera olika. Leva som om man vore ung, leva som om man vore en perfekt 28-åring, leva precis som man vill. Ingenting har hjälpt.

Nu går de ut och börjar sina liv i natt och i sängen ligger jag och hoppas att de ska vara tysta för att jag måste gå upp 05:30 till mitt tråkiga jobb. Det bara är så grått.

Jag brukar liksom gilla livet även när det inte är så glamouröst, men de här dagarna som är nu; jag känner så jävla mycket sorg och svårhanterat vemod.