Det har hunnit bli augusti och jag slänger de sista sakerna som är märkta med våra namn. Hädanefter är allting ditt och mitt. Vi behöver inte skriva upp det längre.

Jag har tänkt tankar som; vi kanske kan stanna. Och; det kan hända att jag börjar trivas här.

Under lång tid har jag velat gå upp i någonting helt och fullt, velat inte behöva undra eller dra gränser med markeringspenna. Innan tänkte jag att det bara krävdes att man gav mer. Mer bekräftelse, mer bedyrande, mer uppoffringar, mer mod, mer kärlek, mer tillit, mer av sig själv. Nu vet jag bättre.

Antingen är det så att det finns krafter som är så mycket starkare än oss, trots allt. Eller så är saker bara inte som jag alltid trott att de var. Båda är lika sorgliga så det spelar ingen roll.

Jag kommer som vanligt inte gå vidare, för det gör jag ju aldrig. Det har jag aldrig fattat hur. Men jag kommer att gå på, och igenom, det här också. Det har jag insett.

Som med allting som går sönder, som med allting som drar undan marken under ens fötter, så tvingar även detta en att svänga lite, att hitta en lite annan väg. För gå, det måste man ju. Det finns ju inget annat.

Och någonstans är det ju så att oljan jag köper nu och ställer upp på bänken, jag behöver inte fundera. Det finns inga gränser mellan oss. Hur svårt det än är att komma hit så var det ändå så att vi ville och att vi vågade. Vi gick i båten tillsammans. Det kan vara så att den sjunker sedan eller att en hoppar över bord eller att vatten börjar läcka in eller att vi måste simma en bit eller att någon vill in till land eller att vi går på ett grund. Så är livet. Men vi sitter tillsammans i båten, vi klev båda i. Det spelar roll.

Hur svårt det än är att komma hit, så är det på riktigt.

Men eller så är det bara fucking augusti. Trycket över mitt bröst släpper ju alltid lite då.