Hur ska man någonsin kunna hantera att livet bara går?

Det finns små korn, pyttesmå glitterbitar som blinkar till som i solsken och fladdrar förbi ibland inuti en. Saker som har funnits. Sådant man en gång kände. Någon man älskat. Något man trodde på. Grejer man tänkt. Hur det har varit med allt.

Blink och så lika fort borta bara. Tillbaka till sakernas ordning. Det går inte hålla fast vid och,

man kanske inte heller vill.

Om man ständigt ska gå runt och vara närvarande i hela sin historia så orkar man inte leva mer. Det är för mycket tror jag.

Men ibland. Ibland. För att man vill, eller för att det inte jämt går att värja sig heller.

Glitter faller genom mörkret, då och då är man bara ett sår. Det blöder där det annars är stumt och man kan spela saker som forever young och man kan sakna någon som man hatat.

Sådant som gjort en sämre är sådant man i efterhand tänker på som saker man har förlorat. För att man fungerar så, för att man vill ut. Ur sig själv. Igen.

Någon gång till bara.

Men livet liksom bara går. Det kommer aldrig gå att vänja sig vid.